Örebro Filmfest: Mary and Max

Inlagd av Johnny Kickmaier Film, Recension tisdag, oktober 12th, 2010

Mary and Max

Regi: Adam Elliot

Skådespelare: Toni Collette, Philip Seymour Hoffman, Eric Bana, Bethany Whitmore m.fl.

—

Mary är en 8-årig tjej som lever i en förort till Melbourne i Australien. Hon saknar vänner och har ett distanserat förhållande till sina föräldrar. En dag på postkontoret bestämmer sig Mary för att skaffa en brevvän och drar en sida ur en internationell telefonkatalog. Adressen hon väljer råkar tillhöra New York-bon Max, en medelålders och tillbakadragen man som slåss mot sociala fobier och fetma. Mot alla odds formar det omaka paret en vänskap som kommer att sträcka sig över flera decennier.

Regissören Adam Elliot har efter ett antal kortfilmer, bland andra den Oscarbelönade Harvie Krumpet, kommit med sin första animerade långfilm och det är inget annat än en kanondebut. Redan från första minut komponeras bilder och musik samman i en stormvind av energi och glädje. Man slungas med i berättelsen om det udda paret som om det inte fanns någon morgondag. Allting känns mycket personligt och äkta vilket gör att man snabbt glömmer bort att man följer animerade karaktärer och inte verkliga människor.

Elliot blandar sin speciella, men smarta, humor med gripande allvar. Filmen räds inte att ta upp väldigt svåra och vuxna ämnen så som  sexualitet, självmord, depression och mentala sjukdomar.  Samarbetet mellan tragik och humor är dock ytterst balanserad vilket tillåter oss att beröras av karaktärernas snedsteg genom livet, samtidigt som vi törs skratta åt deras svagheter och träffande observationer kring omvärlden.

Max har Aspergers syndrom och ett stort element i filmen avslöjar hur han hanterar sin sjukdom. Max vet smärtsamt nog att han ser världen på ett radikalt annorlunda vis än vad de flesta andra människor gör och Elliot berör ämnet med stor ärlighet och respekt. Det bidrar i slutändan med att djupdykningen i Aspergers inte känns som en dissektion av det sjukliga utan som en genuin hyllning till det annorlunda.

Karaktärerna får liv tack vare strålande röstskådespelare och mjuka animationer. Elliot använder sig av färg för att visualisera och skilja de olika karaktärernas världar åt. Marys värld i Australien är en mix av murriga och jordnära toner medan Maxs värld skildras som svartvit med stänk av rött. Detta är ett grepp som effektivt fungerar som metaforer för karaktärernas känsloliv.

Det finns dock en liten motsättning, om än inte en särskilt stor sådan.  Det är att den tredje och avslutande akten är något för lång för sitt eget bästa. Speciellt scenen då låten Qué será, será ligger på ljudspåret.

Mary and Max är en öm examination av ensamhet. Det är en film fylld av svärta, men vibrerande av liv.

—

Johnny Kickmaier är filmare och frilansskribent.