Noveller: Flickbok
Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 13th, 2010
Eftersom Agneta Wistrand Rosendal ingår i Kulturdelens redaktion har vi bett en utomstående kritiker recensera Flickbok, nämligen Lisa Ahlqvist, journalist och kritiker i Göteborgs-Posten.
Flickbok
Agneta Wistrand Rosendal
Nya Doxa, 63 s. Utkommer 14 oktober
———
Att vända våldet utåt eller inåt. Falla offer för omständigheter, oavsett om den handling man begått betraktas som brott eller rättmätig hämnd. I en tunn, nyutkommen liten volym berättar Agneta Wistrand Rosendal om trasiga prinsessor bakom neddragna persienner, stängda dörrar och ryggen på den där upptagna läraren, och illustrerar med all önskvärd tydlighet konsekvenserna av ett samhälle som samtidigt upphöjer och underkuvar en rad unga och uppmärksamhetstörstande människor. ”Håll käften och var söt”, konstaterade redan Vita Andersen i slutet av 70-talet. På omslaget till Agneta Wistrand Rosendals novellsamling Flickbok blänker de spetsiga prinsesskronorna som vassa knivar. Och efter läsning av de korta historierna om Hanna, Felicia och alla de andra, framstår den röda färgen på bokens utsida som långt mer hotfull än varm.
Skönhet är ett tveeggat vapen. Bokens avslutande novell tar en ände med förskräckelse, efter att en tjej som stulit smink tillsammans med en kompis får besök av kamratens pappa. I en annan berättelse knackar en maskerad man på dörren till sin dotters rum, fast hon just klickat ner hans bild på datorn och slängt de minimala webbkamerakläderna i den hemliga lådan. Här finns också sagan om moderna, stilmedvetna Snövit, som skär sönder armarna med rakhyvlar i blandade kulörer (matchar tulpanbuketten som hembiträdet satt på bordet).
Ett genomgående drag i Flickbok är vuxenvärldens svek. Och frånsett om detta manifesteras i fylla och frånvaro, nonchalans eller rena övergrepp, drivs förlopp och tankar framåt av ett enkelt och avklarnat språk. Ibland blir det förvisso lite väl enkelt, och av några noveller skulle man gärna önska att de utvecklats till något mer än korta katastrofskildringar av ensamma barn framför datorn. Inte desto mindre är Wistrand Rosendals bok både tankeväckande och läsvärd. Särskilt gäller det berättelserna om de yngre flickorna, där det är som om deras förundran inför världen helt naturligt skapat oväntade utgångar och tolkningsmöjligheter. Så är till exempel historien om Vilma och hunden en liten pärla, där den som skräms med ens blir hjältemodigt offer. Här bjuder boken sin mest omtumlande och symbolladdade upplevelse. Och det kanske mest för den, som tror på brottslingen som alltigenom bestialisk och biologiskt förtappad.
—
Lisa Ahlqvist är journalist och kritiker i Göteborgs-Posten
