Rapport från Łódź
Reportage tisdag, oktober 26th, 2010
Den slitna polska staden Łódź försöker resa sig. Det byggs nytt. Det renoveras. Konstakademin har fått ny fasad. Ett gammalt förfallet fabriksområde har byggts om till högklassigt shoppingcenter med namnet Manufaktura. Det är samma fabriker som bildade bakgrund i Andrzej Wajdas storslagna sociala epos Det förlovade landet. Men det är fortfarande hål i trottoarerna, varannan spårvagn har ett dunkelt forntida förflutet och husens, bakgårdarnas och grändernas förfall är ofta gränslöst.
Det är ett annat förfall än det pittoreska Venedigs. Łódź förfall äter sig in i människorna på ett annat sätt. Det saknar Venedigs charm. Det fräter. Arbetslösheten är hög, alkoholismen utbredd, brottslighet och våld omfattande. Det är ruffigt och grått. Till Polens tredje stad har inga turister åkt frivilligt.
Łódź var en gång en rik stad, en av Europas viktigaste industristäder med en övervägande judisk befolkning, byggd på textilarbetarnas slit. Nu ligger de vackra fabriksbyggnaderna öde. Det ena tomma tegelslottet efter det andra i olika grader av förfall. Överraskande nog händer det att vävstolar fortfarande slamrar i ett hörn av en utdömd byggnad. Ett litet fragment av den storslagna textilindustrin lever vidare på något sätt. Men den gamla befolkningen ligger begravd på Europas största judiska begravningsplats.
Piotrowska är en av Europas längsta shoppinggator står det i en turistbroschyr från stadsförvaltningen. Men shoppingen är inte lika intensiv hela vägen. Där finns nya glansiga byggnader och vackert renoverade palats efter de gamla textilbaronerna men också många ödetomter och rivningskåkar. Små kiosker är placerade i en tät rytm här och över hela staden. De säljer allt; sprit, bröd, toalettpapper, spårvagnsbiljetter. I gathörnen ligger de ofta längst inne i mörka arkader.
En liten bit av Piotrowska är Łódź egen Walk of fame med stora mässingsstjärnor infällda i trottoaren. Där hittar man både Krzysztof Kieślowski, Roman Polanski och Andrzej Wajda som alla gick på filmskolan här. På Piotrowska ligger också den berömda konstnärsbaren Łódź Kaliska.
I anslutning till Manufaktura, i en vackert renoverad gammal fabrik ligger sedan ett par år tillbaka Łódź moderna 
konstmuseum MS 2. Detta museum har inte de ekonomiska muskler som de stora västeuropeiska museerna. Därför får man inte se Andy Warhol, Gerhard Richter och Picasso där. Istället får man se polsk konst av till exempel Magdalena Abakanowicz och Tadeusz Kantor och många andra som inte tillhör västmuseernas standardutbud.
Det finns också ett MS 1, det äldre museet. Också det nyrenoverat. Lustigt nog finns det där en samling som många västmuseer är mycket avundsjuka på. Joseph Beuys var i Łódź 1981 och donerade då en omfattande del av sina verk till museet.
Naturligtvis finns det ett textilmuseum. Det är inrymt i den så kallade Vita Fabriken, den första av stadens textilfabriker som var helt utrustat med ångkraft. Museet är nyligen ordentligt tillbyggt och i parken utanför har man anlagt ett litet Skansen (ja, samma ord används i Polen) med hus från det gamla Łódź. I museet finns en historisk del men framför allt en stor samling samtida textilkonst. Museet arrangerar den stora Textiltriennalen som visserligen var mer betydelsefull förr men som fortfarande lever. På 1960-talet upplevde den internationella textilkonsten en revolution och den hade sina rötter här.
Textiltriennalen är mycket omfattande och breder ut sig i hel det stora textilmuseet. Det är lite underligt att textilkonst finns. Att konstnärer arbetar med textil är naturligtvis inte konstigt men att textilkonst, som skarpt avgränsad genre, finns, är märkligt. Det har historiska skäl – en stark förankring i ett regelstyrt hantverk och en koppling till textilindustrin.
Årets triennal är generellt sett ganska avslagen. Så här har textilkonst sett ut i decennier nu. Det hindrar inte att en del verk är både spännande och vackra. Norges Anne-Gry Löland verk Monuments är helt sagolikt. Finlands Virpi Vesanan-Laukkanen har gjort en serie mycket roliga korsetter av godispapper. Severija Incirauskaite-Kriauneviciene från Litauen har broderat med korsstygn på gamla bildelar. Och svensken Petter Hellsing gör bra ifrån sig med sina broderade hus.
I Polen kallas Łódź för festivalernas stad. Det finns skäl för det. Under oktober 2010 var det modefestivalen Fashion Philosophy, den 13:e textiltriennalen, Łódź Konstbiennal, designfestivalen Amazing life, det internationella konstsymposiet Ja Tu Teraz, en nordisk musikfestival samt en hel del mindre evenemang. Plus det reguljära kulturutbudet.
Designfestivalen är delvis också den inrymd i ett av alla dessa förfallna fabrikskomplex som är stadens sorg men också en stor resurs. Det är vackra gamla lokaler som kontrasterar mot den välputsade designen. Allt är dock inte så städat. Det finns många vilda infall och roliga idéer bland de mer konventionella lamporna, stolarna och spisarna. Det är vitalt och ungdomligt. Ett rum innehåller ett slags skolaboratorium där designstudenter experimenterat med skons grundförutsättningar. Intressant nog lyckas de förnya en och annan aspekt på ett av människans äldsta klädesplagg. Om någon av idéerna kommer i produktion är dock tveksamt.
Att det händer så mycket är ingen tillfällighet. Varken på det ena eller det andra sättet. Så här pågår det hela tiden och 
det är en mycket medveten satsning. Tanken är att kulturen ska hjälpa staden att resa sig. Mycket talar för att det kan gå vägen. Glasgow gjorde det, Bilbao gjorde det, varför inte Łódź? Festivalerna och biennalerna blir mer internationella och får allt större uppmärksamhet. Det börjar bli svårare att få rum på hotellen. Konsthögskolan Akademia Sztuk Pieknych betraktas nu som bäst i Polen. De bygger till. Också musikakademin bygger nytt.
För att kröna denna utveckling har Łódź kandiderat för att bli Europas kulturhuvudstad 2016. Tyvärr verkar det som om staden inte nådde till finalen. Andra polska städer vill göra samma trick. Det är synd, Łódź kunde behöva en krona på sitt verk.
—
Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion.
Foto: Anne Bakkeslett
