Bio Roxy: Framily

Inlagd av Sandra Wallin Film, Recension fredag, oktober 29th, 2010

Framily

Regi: Joachim Hedén

Medverkande: Richard Gunn, Jennifer Christopher, Jennifer O’Kain, Scott Peat m.fl.

Längd: 96 minuter

Premiär fredag 29/10, kl.19.00 (Bio Roxy). Q&A med regissören efter filmvisningen. Filmen visas alla dagar kl. 19.00 t.o.m. tors. 4/11. Torsdag visas den även kl. 14.00.

———

Att spela in en film i USA med amerikanska skådespelare och ett helsvenskt team bakom kameran låter kanske som en omöjlig uppgift, men det är det inte. För Joachim Hedén är Framily resultatet av ovan nämnda kombination. Även hans långfilmsdebut, New York Waiting (2006) är inspelad under snarlika förhållanden.

I Framily möter vi Ethan (Richard Gunn) som förlorat sin far och plötsligt står ensam med ett stort hus i sin ägo. Som en lösning på sin ensamhet väljer han att bjuda in de närmsta vännerna till att leva i ett kollektiv, en så kallad ”framily”. Trots vissa tveksamheter viker sig slutligen vännerna för Ethans förfrågan och flyttar in under samma tak. När så Kate (Jennifer O’Kain) dyker upp, ett av Ethans gamla kärleksobjekt, sätter hon saker i sin rullning och det dröjer inte länge innan vänskapen börjar knaka i fogarna.

Det är en brokig skara vänner, alla med sina egna emotionella bekymmer, som samlas i Ethans hus för att försöka sig på ett liv i mångfald. Åsikter vädras och ältas. Förbjudna känslor bubblar inunder den släta ytan. Många viljor skall samsas. Ofta går det mer dåligt än bra och gruppens dynamik avslöjas oundvikligen, bit för bit. Att tillsammans gestalta allt detta kräver sina skådespelare. Därför är det glädjande att Framily kan stoltsera med en lyckad casting. Samspelet mellan de valda skådespelarna fungerar mycket bra och man får från början intrycket av att karaktärerna känt varandra sedan länge. De förmedlar en äkthet i sin vänskap som sällan skådas på film.

Huvudrollsinnehavaren Richard Gunn (till utseendet en blandning av Jake Gyllenhaal och Adrien Brody) ger sin karaktär Ethan en sympatisk framtoning som är lätt att knyta an till. Hans komplicerade förhållanden till två av gruppens kvinnor känns så väl plågsamt som oförfalskat. En särskild eloge ska regissören Hedén ha för sitt sätt att illustrera den förbjudna kärleken och den okontrollerbara passionen. Detta ämne har visserligen skildrats tusen gånger förut, men känns i denna version ovanligt innerligt och icke-svulstigt.

Hedén har inte bara regisserat utan också skrivit manus. Det han absolut lyckats bäst med är de  smattrande dialogerna, som tagna direkt ur verkligheten. Sin rapphet till trots avslöjar de aldrig för mycket. Ledtrådar till det som tidigare utspelats inom vänkretsen utdelas, men det är i karaktärernas blickar och handlingar som berättelsen verkligen förs framåt.

Framily är gjord på en mycket liten budget om 1,3 miljoner kronor, vilket är småpotatis i långfilmssammanhang. (Man kan till exempel jämföra med SFI:s novellfilmssatsning där varje utvalt alster tilldelas 1,7 miljoner kronor i budget.) Positivt är dock att produktionsteamet bakom filmen lyckats få ut mesta möjliga av de pengar som funnits tillhanda. Det enda som egentligen avslöjar den knapra budgeten är det sparsmakade användandet av skilda miljöer. Å andra sidan är inte miljöbyte det viktigaste i en film där mänskliga relationer är i fokus.

Framily är fotad med RED-kameror vilket nog kan sägas vara det bästa sättet att närma sig 35 mm film på digital väg. Den stora skillnaden mellan digitalt och analogt brukar oftast skönjas i övergripande bilder och kanske är det därför som fotografen Patrik Thelander valt att koncentrera sig på halv- och närbilder, vilket inte gör annat än filmen gott.

Överlag kan man konstatera att dramakomedi är en något problematisk genre. Det tycks oftast vara svårt att finna en jämn balans mellan de båda elementen, och så är även fallet i Framily. Till en början finns en hel del igenkännande skratt, åtföljda av en aning för putslustig musik, men i takt med att minuterna förflyter desto färre blir dem. Ju närmre slutet vi kommer desto starkare blir närvaron av drama på hög nivå. Skratten glöms bort och det är synd, för emellanåt hade de behövts.

De flesta av karaktärerna känns välskrivna och flerdimensionella, men det finns undantag. En karaktär tilldelas nästan ingen tid alls och bidrar inte heller till att på något sätt driva handlingen framåt. Hon finns mest med som en tyst närvaro i bakgrunden vilket får mig att fundera på om hon inte borde ha hamnat på klippbordet. En annan karaktär presenteras tidigt som en skitstövel för publiken att förfasa sig över, men bilden av den klassiska mansgrisen känns alltför uttjatad för att egentligen uppröra. Filmen hade också klarat sig bra utan den fåordiga voice-over som ibland kommer med övergripande kommentarer.

Allt som allt är Framily en positiv överraskning och ett fräscht tillskott i vår svenska filmproduktion. Ett bevis på att det går att göra mycket för lite pengar. En inspirationskälla inte bara för filmare utan även för alla andra.

—

Sandra Wallin är manusförfattare och frilansjournalist.