Roman: Lämna mig inte

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur fredag, oktober 29th, 2010

Lämna mig inte

Stig Sæterbakken

Översättare: Niklas Darke

Vertigo förlag. 239 sidor. Har utkommit.

———

”Ne me quitte pas” – lämna mig inte – sjunger Jacques Brel i en av sina vackraste och mest naket förtvivlade sånger. Lämna mig inte – Ikke forlat meg – heter också Stig Sæterbakkens senaste roman. Liksom den förra, Osynliga händer, är det en obönhörlig roman – men på ett helt annat sätt. Där Osynliga händer delvis var en pastisch på noir-genren och Raymond Chandler – men långt mer moraliskt oroande – ger sig Sæterbakken denna gång svartsjukan i våld. Och han gör det förbehållslöst. Det handlar om Aksel Morander. Han är 21 år när boken börjar och något yngre när den slutar, ty historien berättas baklänges.

Se det framför dig. Du är tjugoett år, och du vet att ditt liv är slut. Samhället är ont. Alla människor är onda. Hade du haft en atombomb skulle du inte ha tvekat. Men fortfarande registrerar du det myllrande vimlet ute på gatan.

Så börjar boken, och så slutar historien. Man kan tycka att det klingar patetiskt. Och visst, finns det något mer patetiskt än en yngling som övergivits av sin älskade och nu ömkar sig själv och vill hämnas på hela världen? Sæterbakkens litterära mod består i att han vågar ta denna patetik på allvar, att han törs gå in i den utan skeva leenden och ironier. Och han klarar konststycket. Som framgår av citatet är det en berättelse i du-form. Det är vanskligt konstgrepp, men även det fungerar. Med ett enda undantag skulle allt kunna skrivas om i jag-form eftersom det är Aksels upplevelser vi tar del av. Men duet ger framställningen en annan och mer elegisk ton – som om någon med stor sorg iakttar ett förlopp som han inte kan ingripa i och förändra.

Inledningen får mig att tänka på en av den norska poesins mest kända dikter, där Sigbjörn Obstfelder ser på de välklädda herrarna och de leende damerna som rör sig på gatan – och ingenting förstår: ”Jeg ser, jeg ser . . . . / Jeg er vist kommet på en feil klode! / Her er så underligt . . . . ” Och ja, det är något av 1800-talets nordiska fin de siècle över romanen, något av Strindberg och Edvard Munch i denna skildring av förhållandet mellan könen, i detta frisläppande av svartsjukans förintande demon. Där är den svage mannen som desperat och utsiktslöst hävdar sin manlighet men inte kan hindra att kvinnan glider ifrån honom. Vanmäktig och hjälplös står han och ser henne försvinna. Och med henne lyckan och livets mening. Det är den manliga makten avklädd till vanmakt. Är det en slump att den älskade under en maskerad får uppträda som vampyr, denna sekelskiftets ständigt återkommande bild av kvinnan? Men nu skriver vi ändå 2000-tal, och hos Sæterbakken är det ingalunda så enkelt som att mannen oskyldig går under.

Redan från början står det klart att det är ett ojämlikt förhållande. Kvinnan, Amalie, är den starkare, och Aksel vet om det. Han är omogen och osäker, och han lider av sin osäkerhet. Han är rädd att förlora henne, och bara det gör honom underställd. Hans kärlek är den större men också den mer krävande och hotfulla. Men det handlar också om sociala faktorer. Efter gymnasiet börjar hon på universitet och han blir t-banevakt. Hon har vänner som gör honom osäker. Han kommer från småborgerliga förhållanden, hon från ett hämningslöst och självsäkert konstnärshem. I hennes familj känner han sig vägd och befunnen för lätt, inte accepterad för all sin vanlighets skull. Hemma känner han sig som en äcklig insekt, föraktad av sina föräldrar. I just dessa partier riskerar framställningen att något hamna i schabloner, och är man känslig blir hälsningen till Kafkas Förvandlingen kanske lite övertydlig.

Vändpunkten i förhållandet mellan Aksel och Amalie kommer när de leker den livsfarliga sanningsleken. Hon vill att de skall berätta allt för varandra, speciellt vilka de varit ihop med. Här slår ojämlikheten till igen. Hon är den erfarna. Men det är speciellt en av hennes upplevelser som blir förödande. Det är en rätt sjaskig historia och Aksel äcklas av den. Ändå drivs han att fråga mer och mer, vill få ur henne alla detaljer, målar upp situationen för sig. Och dessa bilder reser en vägg mellan dem. Världen är oåterkalleligt förändrad.

Men ju längre tillbaka vi går i tiden desto mer komplicerad blir bilden av Aksel. Där är ungdomsåren, puberteten med dess åtrå och själväckel och en ständig känsla av att inte räcka till. Det är en farlig och destruktiv känsla som lätt kan slå över i aggression – i första hand mot honom själv, men inte nödvändigtvis. Sæterbakken genomför denna baklängesvandring oerhört skickligt. Ju längre vi läser desto tydligare framstår kärleken som dömd från början. När Aksel på sista sidan ser Amalie och genomströmmas av en omtumlande glädje faller ett svart ljus över scenen.

Stig Sæterbakken har skrivit en smärtsam och obeveklig roman, både förtvivlad och grym.

—

Sten Wistrand är en del av Kulturdelens redaktion.