CD: The Magnificent Seven
Recension, Skivor måndag, november 1st, 2010The broken hearted show
THE MAGNIFICENT SEVEN
Orkester TM7/Sound Pollution
———
Det mesta av pratet om det rotlösa, men på senaste tiden Örebrobaserade, The Magnificent Seven kretsar runt mörker, ondska och hjärtesorg. Och visst, visor som ”A season in hell”, ”Death by water” och ”Hell, the devil and how to sell your soul” handlar inte direkt om kattungar och vaniljglass, om man säger.
Det finns dock ett problem här: gruppen gräver sig så långt ned i sin Tom Waits- och Lars Demian-dyrkan att de glömmer bort att vara sorgsna på sitt eget sätt. Dysterhet är något individuellt, ingenting man kan kopiera. Man kan sympatisera, visst, men inte plagiera. Mot bakgrund av det känns The broken hearted show mer som ett lagomsvenskt ”ja, jag håller med, det är verkligen eländigt ställt med det mesta” än som ett Waits-cyniskt ”döden är att föredra framför det här skitlivet”. Svärtan är inte tillräckligt svart och oron inför vad som komma skall är inte tillräckligt gruvlig.
Detta är emellertid ett trovärdighets- och inget kvalitetsproblem. Att Christian Gabel (1900, Bob Hund, Thåström, med flera) tagit sig an bandet i Studio Cobra i Stockholm hjälper givetvis en del. Materialet är välskrivet och melodierna är sylvassa, inte minst i videospåret ”The killer” där det känns som att någon andas en i nacken. ”The stand-up tragedian” är en annan höjdpunkt, en stukad valsmelodi som bjuder på fjäderlätta Twin Peaks-gitarrer och en blåssektion som skulle kunnat vara hämtad från vilken spaghettiwestern som helst. Här kommer också Fredrik Anjou till sin fulla rätt som bandets sångare och gitarrist – i de grövre spåren önskar man ibland att han hade mer Tom Waits-rossel i sina stämband.
—
Daniel Josefsson är skribent på bland annat tidningarna Close-Up och Sonic.
Fotnot: The Magnificent Seven har releaseparty för ”The Broken Hearted Show” på KGB Bar & Restaurang i Stockholm på lördag den 6 november.
