Teater: Enron

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Scen söndag, november 7th, 2010

Örebro Teater

Enron av Lucy Prebble

Länsteatern i Örebro

Regi: Dritëro Kasapi

Scenografi/kostym: Annika Nieminen Bromberg

Koreografi: Bernard Cauchard

I rollerna: Jonas Kruse, Isabelle Moreau, Bengt CW Carlsson, Hans Christian Thulin m.fl.

Först blir jag orolig och känner mig förflyttad så där 30 år tillbaka i teaterhistorien. Nu ska det bli pedagogisk teater med lite skojfriskt teatral attityd. Men oron lägger sig snabbt. Det här fungerar. Länsteatern tar hem segern.

Energibolaget Enrons uppgång och fall är en lika häpnadsväckande som sedelärande historia från vår egen samtid. Den faktiska bakgrunden har Dixie Ericson redan tecknat här på Kulturdelen, och i fredags hade Länsteatern skandinavisk premiär på den engelska dramatikern Lucy Prebbles pjäs om denna gigantiska finansbubbla. Nu går man väl knappast på teater för att lära sig fakta – teater är teater även när den står mitt i verkligheten – och när jag bänkar mig i salongen förväntar jag mig kort sagt något annat och mer än en redogörelse för ett historiskt händelseförlopp. Och det får jag också. Prebble har inte bara skrivit en pjäs om ett företag vid namn Enron. Hon har skrivit en pjäs om en tidsanda och om en karismatisk ledargestalt som lämnas fria händer att leva ut sina visioner.

Samtidigt som pjäsen är tydligt förankrad i sin tid rymmer den tidlösa motiv. Man kan säga att vi bjuds en variant av ”Kejsarens nya kläder” med en omgivning bara alltför villig att låta sig bedras i väntan på det genomskådande barnet. Man kan också likna företagets vd Jeff Skilling vid Ibsens Peer Gynt, en man som lever i sina fantasier och är beredd att sälja sin själ för framgång. Men det är symtomatiskt att pjäsen inte bär Skillings utan företagets namn; Prebble har inte valt att fokusera den enskildes öde och existentiella val utan ett samhällsklimat och en otyglad marknadsekonomis mekanismer. Visserligen antyds psykologiska drivkrafter bakom Skillings agerande – som social revanschism med ett inre tvång att visa att man duger – men viktigare är vad som händer när en man som Skilling får makt över verkligheten. Och det får han i en finanskultur som premierar nya idéer som lovar ekonomisk framgång utan mänskliga hänsyn och som mer ser till yta än substans. Hans motståndare är Claudia Roe. Hon står för företagets gamla ideal, men blir snabbt utmanövrerad som representant för förlegade ideal. Företagets ägare Kenneth Lay faller för den dynamiske Skilling – som ju dessutom är man. Att Roe utmanat Skillings manlighet har också sin betydelse. När företaget går på som värst får språkbruket drag av våldtäkt.

Jonas Kruse spelar Skilling med bravur: självsäker och maktgalen under framgångens dagar, på gränsen till sammanbrott när luftslottet hotar att avslöjas, utan ånger och insikt när domen faller. Han är en man uppfylld av sin vision och tål inga ifrågasättanden – men han kan aldrig ge ett vettigt svar på sin lilla dotters grundläggande fråga varför han lever som han lever och gör som han gör. Kruse gör Skilling till en karismatisk ledargestalt som man skulle kunna tänka sig i täten även för något suspekt parti. Han är ingen traditionell företagsledare. Han är nytänkare och avantgardist, ett slags konceptkonstnär som suddar ut gränsen mellan fiktion och verklighet och avfärdar alla som inte förstår honom som inskränkta idioter. Men hybris går som bekant före fall. Och Skilling faller. Mot slutet finns också en scen som kan uppfattas som att han bokstavligen tvingas krypa till korset eller i alla fall konfronteras med en moral han inte vill kännas vid. Men det väldiga korset i fonden, motiverat av Lays begravning, skriker ut en symbolik som inte håller. Skilling är inte alls ångerfull, och det finns inget som antyder att korset så att säga vore lösningen på de problem som vi tagit del av. Det är som om man här vill skriva publiken något på näsan utan att ha gjort klart för sig vad.

I vilken grad Roe är en duglig affärskvinna framgår inte. I Isabelle Moreaus säkra gestaltning är hon i alla fall en dam med integritet som manipuleras bort och inte får en chans i den manliga strebervärld som Skilling skapar. Men hon representerar snarare ”gamla hederliga” affärsideal än specifikt ”kvinnliga”. Bengt CW Karlsson har som Lay precis samma faderligt trygga och vänliga utstrålning som den där TV-meteorologen från Blekinge (vars namn jag inte minns) – men hans amerikanska ideal och naivitet gör honom oförmögen att förstå vad som egentligen pågår. Riktigt imponerande är också Hans Christian Thulin som Andrew Fastow, den fjäskande och osäkre underhuggaren som Skilling föraktar men som senare visar sig bli hans tillfälliga räddning genom sina innovativa bokföringsmetoder. Fastow skulle kunna bli en fjant, men Thulin spelar honom med tragikomisk finess. Malin Berg, Anders Hambraeus, Anders Jansson, Linus Lindman och Ismail Rehzin Azad dyker upp i en rad olika roller – och det vore synd att inte nämna dem nu när alla bidrar så starkt till helheten.

Enronaffären har drag av illusionsnummer, och den handfasta mänskliga girigheten blir hos Prebble starkt nedtonad. I stället lyfter hon fram hur aktörerna tycks leva i en fiktion med världen som spelplan. Drivkraften är att vinna spelet för spelets egen skull. Verkligheten är underordnad. Vi har fått vad den franske tänkaren Jean Baudrillard kallat ett simulakrum där fiktiva värden har blivit faktiska, och där man kan handla med och inteckna pengar och varor som inte finns. Det som synes vara är lika verkligt som det som är – så länge alla tror på det. Men till sist gör sig verkligheten påmind och bubblan spricker. I detta sammanhang är det kongenialt av regissören Dritëro Kasapi och scenografen Annika Nieminen Bromberg att presentera hela historien som ett slags show med inslag av sång och dans. Och det är verkligen en underhållande föreställning som Länsteatern presenterar – samtidigt som man inte tillåts glömma att Enron var en fars som ödelade människors liv. Scenbilderna för tanken till såväl Las Vegas som till Star Wars och Kurosawafilmer. Det är maktens trappor och väldiga skjutdörrar av stål – eller av trä och tunt papper som tillåter skuggspelseffekter. Ljussättningen är raffinerad och man frossar i bildskärmar och talrika projektioner där optionsvärden och aktiekurvor matas fram över fonden. Men den hetsiga technomusiken får till sist vika för Leonard Cohens desillusionerat eftertänksamma ”Everybody knows”.

Det är lätt att förföras av föreställningens frustande vitala yta – men det är också en föreställning om faran att låta sig förföras av ytan. Den här balansgången genomförs så skickligt att man inte ens tänker på den. Länsteaterns uppsättning av Enron är helt enkelt rasande bra totalteater.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.