Serier: Rocky och Klas Katt
Recension, Serier måndag, november 8th, 2010
Rocky. Volym 19
Martin Kellerman
Kartago. 113 s. Har utkommit.
Klas Katt i vilda västern
Gunnar Lundkvist
Kartago. 96 s. Har utkommit.
Tre helt identiska bildrutor: Rocky och Klasse hänger med varsin öl. Har du en cigg? Jag ska kolla. Nä, ingen cigg. Tecknaren Johan Wanloo hör till dem som envisast söker bevara svensk seriekonst från intellektualisering, men hans små och smädande travestier på våra mer framgångsrika dagsstrippar måste räknas som den kärnfullaste kritik av mediet som presenterats under senare år.
I den nittonde samlingen med Martin Kellermans Rockystrippar är mycket sig likt. Bilderna används framförallt för att peka ut vem som säger vad, och man har sett dem förut. Rocky degar i soffan, hänger på krogen, softar på caféet, och tar en tripp utomlands, men den enskilda situationen finns där helt och hållet för att ge plats åt pratbubblornas känsligt avlyssnade och milt förvrängda vardagsprat. De statiska rutorna öppnar sällan för en driven dialog, utan poängen ligger i igenkänning: de smått absurda samtalen vi inte kan låta bli att le åt när vi tjuvlyssnar eller tvingas tjuvlyssna på tunnelbanan eller fiket. Hopplösheten i att förklara drum’n’bassmusikens ursprung för en morfar som förknippar epitetet ”junglist” med djuppsykologi hör till höjdpunkterna, liksom omöjligheten i att vinna över en kvinna med hjälp av en blandskiva bara med låtar om mat, spekulationerna kring Åke Catos egentliga funktion i Nöjesmassakerngänget, eller bilden av musikkritikens födelse under stenåldern: ”Orgh försöker kompensera frånvaron av bärbara melodier genom att dränka produktionen under ett muller av enfaldigt bankande.” Alltför ofta blir det dock som hos Wanloo: frånvaron av grafiskt berättande överstiger träffsäkerheten i samtalet, och vardagssituationen blir för vardaglig, ledan alltför letargisk.
I albumformatet framträder emellertid också en övergripande berättande dimension som kan undgå dagsstrippformatet, nämligen Kellermans sensibilitet i gestaltningen av en relation under utveckling. Oavsett punchline domineras varje stripp i samlingen av Rockys vankelmodiga förälskelse i den än mer ambivalenta Edith, tolv år yngre bambiflicka med borderlinepersonlighet. Det är en ganska fin historia, där han frustrerat söker gripa fatt i hennes undflyende kvicksilvernatur, medveten om att varje framgång måste innebära ett begränsande av just det hos henne som lockar honom. Ständigt rädd att framstå som gammal, dominant, underlägsen, beroende, eller krävande och kvävande, tvingas Rocky hålla tillbaks och spela oberörd, varför hon naturligtvis blir lika osäker på honom som han är på henne. I insikten om att försöken att undvika en splittring dem emellan är just vad som förhindrar dem att verkligen förenas finns fröet till en liten tragedi. Här anas Kellermans förmåga till en allvarsam kärleksskildring som för att förverkligas nog måste våga lämna bakom sig det strippformat och den lite slappa distansering som blivit Rockys själva signum. Seriens fenomenala framgångar står förmodligen i vägen för experiment i en sådan mindre trygg och inte lika självklar riktning.
Skulle Wanloo parodiera Gunnar Lundkvists serier om Klas Katt på ett liknande vis skulle nog resultatet bli oskiljaktigt från originalet – förutsatt att den förre lyckades duplicera den senares laddade pennföring och stringenta proportionalitet i utformningen av en starkt reducerad värld ständigt höljd i ett hotande dunkel. Den orörliga apati som Rocky riskerar att försjunka i är nämligen Lundkvists själva utgångspunkt, och här är händelselösheten hela poängen. Bildrutorna ger emellertid ett allt annat än statiskt uttryck, och dagsstrippens seriella produktion ersätts hos Lundkvist av en till synes obegränsad kompositionell omsorg. Om den tristess som verkar omge svenska fabeldjur kan tyckas likartad är den konstnärliga behandlingen av densamma desto mer differentierad.
Att äventyren i Lundkvists tionde bok om Klas Katt utspelas i vilda västern markeras enbart via den kaktus som syns utanför fönstret i en av de många rutor där titelkaraktären dricker kaffe vid köksbordet. Hela handlingen i bokens första avsnitt består i att Klas uppmärksammar sagda kaktus. I därpå följande episoder följer vi honom när han dammsuger, går in i en tunnel, står under ett träd, somnar i fåtöljen, och blickar ut genom fönstret. Titlarna är exakta: ”Leda”, ”Söndag”, eller ”Eufori”, där Klas somnar på köksgolvet efter en flaska vin. I ”Frihet” öppnar han dörren och går ut på en promenad – liksom i ”Klas Katt går ut”. Den existentiella ångest som genomsyrar varje sådan vardagssituation koncentreras i sitt dramatiska uttryck ofta till en ensam men framträdande svettdroppe i karaktärernas panna; liksom en anspråkslös livsglädje kan sammanfattas i en ytterst subtil krökning av de raka streck som representerar karaktärens mun. Den minimalistiska effektivitet med vilken Lundkvist lyckas göra ledan och ledsamheten glädjefylld och bejakande motsvaras direkt av den aforistiska skönheten hos sentenser av typen ”Man kan bli trött på allt. Men inte på kaffe”.
Somliga avsnitt är mer uppenbart absurdistiska; i en bearbetning av en serie av Thomas Ott, med vilken Lundkvist delar både stil och stämning, orsakar Klas våldsam död genom att stjäla folks hattar via fiskespö. En mer renodlat tragisk ådra framkommer i serierna som kretsar kring den bockskäggige Olle Ångest, författare. När Olle Ångest blir glad i serien med samma namn har handlingen till exempel bara hunnit halvvägs; därefter rycks lyckan åter undan under hans fötter, och han landar i tomhet, ensamhet och misslyckande. När han i bokens längsta äventyr efter många om och men lyckas avvärja den stundande vräkning som hotar Klas har ändå ingen förändring inträffat: inkassogrisen tycks förvisso mjukna något, men skyndar raskt vidare till de övriga individer på ärendelistan vars vardag snart ska slås i spillror. Ödet visar sig ofrånkomligt, och Klas förnekar till och med sin vän en kopp kaffe som tack för hjälpen.
Skildringen av den obarmhärtiga och oresonliga lagen ger Lundkvists existentialism en återkommande och liksom oundviklig politisk prägel. Här blir den tydligast i bilden av den skuld och skam ett enkelt möte i den gemensamma tvättstugan kan orsaka den utan fast arbete. Olle tvingas desperat söka en flyktväg ut ur grannens frågvisa småprat vilket helt kretsar kring jobb och arbetsplats: vård av sjukt barn, försöker han först, och tvingas därefter tillägga att det är barnet inom honom som mår dåligt. Liksom hos Kellerman präglas Lundkvists karaktärer av en loj oföretagsamhet, och Olle är lika idealistiskt naiv som Klas är otacksam och otrevlig. Ändå framgår Lundkvists aldrig påträngande sympatier och antipatier tydligt. Ett samhälle där författaren kan tvätta på en vardag utan att bli misstänkliggjord av grannen är ett gott samhälle. Och den som vill förneka sin medmänniska en kopp kaffe till endast därför att hyran är obetald är en gris.
__________
Erik van Ooijen är litteraturvetare
