Bok: Döden och grodan

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Facklitteratur, Recension tisdag, november 9th, 2010

Döden och grodan: Litterära omläsningar

Niklas Schiöler

Carlssons. 235 sidor. Har utkommit.

———

Niklas Schiöler är mest känd som Tranströmerforskare, men han har även skrivit en del essäer i blandade ämnen. Det är som lyriktolkare han har sin styrka, och det märks i hans nya bok Döden och grodan. Förutom en analys av Bröderna Lejonhjärta är det just dikter som behandlas.  I förordet beskriver han hur hans texter formar sig till ”i olika hög grad ifrågasättande omläsningar”. Om utgångspunkten är att hitta en ny infallsvinkel enbart för att bryta mot gamla föreställningar kan det förstås bli problematiskt. Mindre riskfyllt förefaller det vara om det är den egna intuitiva förståelsen som föranleder en omtolkning.

Schiöler försöker hitta något som håller samman de mycket skiftande texterna. På ett övergripande plan ser han döden som ett gemensamt tema, men det är inget som går igen i varje analys. Stilen är essäistiskt resonerande och analytisk utan att bli snårig. Han för helt enkelt ett lärt samtal med läsare vilkas förmågor han har tilltro till. Det är en god utgångspunkt för en skribent.

Bäst sammanhållen är den första avdelningen, som tar upp och jämför kortdikter från japansk haikutradition med engelskspråkig imagism, verk av Ungaretti, Lars Englund och finlandssvenska modernister. Där förs en lång diskussion kring möjligheten för en svensk, utan bakgrund i zenbuddhism och utan kunskaper i japanska språket, att verkligen förstå gamla haikudikter. Schiöler tycker inte att vi bör misströsta. Han exemplifierar med en dikt av Bashō:

På en naken gren

har kråkan slagit sig ner,

skymning om hösten

I kulturer som den japanska och den svenska, med ländernas påtagliga årstidsväxlingar, är det svårt att inte få särskilda associationer vid läsningen, menar han. ”Grenens adjektivattribut, ’naken’, frigör en symbolisk potential i kontakt med det slutskede som skymningen och hösten betecknar”, skriver han och fortsätter med att konstatera att det finns en sorts symbolik som ”trängt sig in i bokstavligheten (eller varit där hela tiden)”. Scenen blir alltså något mer än en naturbild, den får en existentiell laddning.

Kanske är det generella problemet med dikttillägnelse inte skilda kulturkretsar i sig, utan bristen på tradering av litterär förståelse inom en kultur. Det är möjligt för var och en att bli en allt bättre lyrikläsare, men det innebär inte att något facit finns tillgängligt.

Personligen tycker jag det är värdefullt att den undanskymde och tidigt döde Lars Englund uppmärksammas. Hans starka miniatyrer, som så gott som alltid utgår från en naturimpression, förtjänar en större läsekrets.

Att en dikt ofta talar om något annat än vad den bokstavliga nivån uttrycker är ju välkänt och tillhör de genreförväntningar vi av tradition bär med oss vid mötet med en lyrisk text. Risken är att det kan fresta till övertolkningar, och den beläste tycker sig ofta se spår av andra texter i ett verk. Att Baudelaire kan ha påverkat Karlfeldt i ”Vinterorgel” är tänkbart, men att Allhelgonadagens valv beskrivs som lågt behöver inte nödvändigtvis – som Schiöler verkar anse – tyda på inspiration från den Spleen-dikt som talar om himlen som ett lock över själen. Alla influenser kommer inte från litteraturen. Han sammanfattar dock Karlfeldts dikt på ett utmärkt sätt: ”Orgelns hus är naturens tempel är kyrkans rum; musikens kvaliteter är årstidernas skiften är kyrkoårets stämningar.”

Intressant är han också när han analyserar surrealisten André Bretons ”L’union libre”, och visar att drömmen om den helt automatiska skriften stannar just vid en dröm. Att oproblematiskt dra upp det omedvetna i skriftens ljus fungerar inte. Det går knappast att undkomma ”etablerade associationsmönster i språket”, menar Schiöler med rätta. Även kapitlet om den alltmer uppmärksammade walesaren R. S. Thomas är läsvärt. Denne ansluter till den teologi som brottas med Guds tystnad och avlägsenhet, och det är inte förvånande att Schiöler associerar till Simone Weil. Allvaret och kampen i Thomas dikter griper tag.

Svårare är det att bejaka den tolkning Schiöler gör av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. Huvudtanken är här att Skorpan aldrig blir jämbördig med sin storebror Jonatan. I stället ses denne som något av en översittare, som kämpar ”för sin egen hjältegloria.” Allt sker på Jonatans villkor, menar han. Visserligen är Jonatan ”menad god”, men icke desto mindre är han ”en Tengil i helgondräkt”. Schiöler säger sig vilja klarlägga ”vad berättelsen uttrycker” och försöker därför se bortom Skorpans något naiva berättarperspektiv. Skorpan beundrar förvisso sin storebror och vill gärna offra sig för honom, men det finns inga belägg för att Jonatan skulle vara något annat än en typisk sagohjälte som kämpar för friheten. För att det ska bli någon historia över huvud taget kräver ju dessutom den narrativa dynamiken att ondskan måste finnas även i Nangijala. Det blir därför mindre relevant att påstå att Jonatan lurats, då han beskrivit stället som en idyll.

Sen förefaller Schiöler lägga väl stor vikt vid namngivningen i boken. Bör det betonas att namnet Tengil har samma ljudkombinationer som Nangijala och Nangilima? Antyder Lindgren därmed att ondskan alltid finns med i de bortomjordiska rikena, eller glömmer lyrikläsaren Schiöler att han här håller till i en helt annan genre med något mindre subtila strategier för meningsproduktion och med betydligt fastare karaktärsroller?

Att tolka större delen av romanen som Skorpans psykologiska bearbetning av ett svårt trauma är väl inte omöjligt. Liknande tolkningsförslag finns för flera av Lindgrens verk, exempelvis Mio, min Mio. För de unga läsare böckerna främst riktas till tycks det dock viktigare att lita till fiktionens egen gestaltande kraft, som tar dem med in i fantasivärldar de möter med förtrogenhet förvärvad från läsning av liknande hjältesagor. Där är utprovandet av roller av större vikt än finstämd realistisk psykologi i varje detalj.

Trots invändningarna är Döden och grodan ett exempel på att seriösa litteraturanalyser har en hel del att ge. Bara detta att en och annan läsare kan bli intresserad av nya författare och verk via en god introduktör är värdefullt. För den redan invigde finns dessutom alltid något nytt att upptäcka och förundras över.

__________

Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och frilansjournalist