Roman: Den skakande kvinnan
Recension, Skönlitteratur tisdag, november 9th, 2010Roman
Den skakande kvinnan
Författare: Siri Hustvedt
Översättning: Ulla Roseen
Norstedts 224 sidor.
Två och ett halvt år efter sin fars bortgång var den norskättade Brooklynförfattaren Siri Hustvedt tillbaka i hemstaden Minnesota för att hålla ett tal till hans ära. Hon hade bara hunnit inleda en första mening när hon började skaka från halsen och nedåt. ”Mina armar flaxade. Knäna skallrade. Jag skakade lika våldsamt som om jag drabbats av ett epileptiskt anfall. Det märkliga var att min röst inte påverkades. Den ändrade sig inte alls. Bestört över vad som skedde med mig och livrädd för att ramla omkull lyckades jag hålla balansen och fortsätta, trots att korten i mina händer fladdrade fram och tillbaka. När talet var slut upphörde skakningarna. Jag såg ner på mina ben. De hade blivit djupröda med en blåaktig skiftning.”
Efter den märkliga upplevelsen, beskriven som om en okänd kraft plötsligt tagit över hennes kropp, började Siri Hustvedt läsa allt hon kunde komma över om neurologiska sjukdomar och fenomen. Hennes samlade lärdom samlas i den rika och tankeväckande essäboken ”Den skakande kvinnan”.
Ända sedan jag läste romanen ”Ögonbindeln” (The Blindfold, 1992), har jag slukat alla Hustvedts romaner, hon är enligt min mening en av nutidens mest intressanta författare. Trots att hon är hyperintellektuell och spränglärd skriver hon så lätt att det aldrig är svårt att följa med i resonemangen. Kanske finns en ledtråd i ”Den skakande kvinnan”: Siri Hustvedt beskriver sig själv som extremt empatisk och intuitiv, hon lever sig lätt in i andra människors känslor, något som kan vara en fördel när man vill ”blåsa liv” i romanfigurer.
Det intressanta med ”Den skakande kvinnan” är just den fina balansgången mellan den intuitiva Siri och den intellektuella. Lördagen den 6 november besökte hon Internationell författarscen i Kulturhuset i Stockholm, i ett samtal med psykoanalytikern och professorn i psykoanalys Johan Schubert, som även han uttryckte stor beundran för boken.
Efter ”skakupplevelsen” tog Siri Hustvedt ett uppdrag som skrivarlärare på en psykiatrisk avdelning.
”Jag har lätt att identifiera mig med människor som har mycket svåra psykiska sjukdomar. På sjukhuset fanns människor med bland annat depressioner, psykoser och OCD (obsessive compulsive distorder, tvångssyndrom), men jag ser sådana sjukdomar som väldigt mänskliga”, sade hon vid mötet i Kulturhuset.
Skakningarna upprepar sig vid andra tillfällen då Siri Hustvedt är starkt känslomässigt berörd, men kan lindras med medicin. Att hitta en förklaring på vad som drabbat henne är inte det lättaste. En sjukdom hon undersöker är hysteri, det som sades vara en kvinnosjukdom för några århundraden sedan och som förknippades med frustrerade, instängda hemmafruar. Siri Hustvedt visar bland annat att soldater med krigstraumaupplevelser bakom sig hade snarlika symptom.
En del symptom, men inte alla, stämmer överens med epilepsi. Några tumörer hittar man inte. Kan det vara så att vissa människor bara är lite mer känsliga och intuitiva än andra? Siri Hustvedt lider periodvis av migrän och berättar avväpnande att hon, liksom flera personer i hennes familj, har ”hört röster” – något som vanligtvis förknippas med schizofreni.
Risken, när man är så öppensinnad som Siri Hustvedt, är att man avfärdas som lite tokig och flummig, åtminstone av mer vetenskapligt strikta forskare. Men denna bok tycks i stället ha öppnat dörrar och väckt nya idéer hos entusiastiska forskare. Under författarbesöket i Stockholm berättade Siri Hustvedt att hon efter att boken kommit ut blivit inbjuden till att tala vid ett flertal ”neuro-psykoanalys-konferenser”.
”Jag är inbjuden till en ”neuro science conference” (neuroforskningskonferens) för ”the new frontiers” (ungefär nya, gränsöverskridande forskare).” Jag ses alltså som en new fronter”, konstaterade Siri Hustvedt med ett leende.
Det hjälper nog också att hon skriver bättre än de flesta forskare, och att hon är personlig och använder sig själv som studieobjekt. Både intellektet och känslorna får stimulans.
Marja Beckman frilansjournalist
