Dans: Bländverk

Inlagd av Peter Ekström Recension, Scen tisdag, november 16th, 2010

Bländverk

Raande Vo

Dansare: Shi Xiao Juan, Julius Macdonald, Tedai Makurumbandi, Paula Piccolo, Linn Ragnarsson, Philippe Mesia, Snoden Samariya.

Koreografi: Lena Josefsson.

Musik: Savannah Agger, Murcof, Peteris Vasks, Apostolos Dimitrakoupoulus.

Kostym: Anna Nyberg.

Ljusdesign: Uli Rushinski.

Ljudteknik: Robin Auoja.

Produktion: Olle Olsson, Christina Vainio.

———

-Vill ni bli våra vänner? frågar Lena Josefsson publiken efter föreställningen.

-Ja! svarar den i kör.

-Bra, det kan vi behöva, säger Lena.

-Ni flyttar väl inte ifrån Örebro, frågar någon ur publiken.

-Inte om vi får vara kvar…

Dansarna står svettiga i bakgrunden. De har just avslutat föreställningen Bländverk på Raande Voos egen (återigen tillfälliga?) scen i Rudbecksskolans gamla aula i Örebro. De kommer från hela världen – Zimbabwe, Kina, Italien. De ler trötta och förstår kanske inte helt och hållet att de är regional kulturpolitik. Ingen annan lokal kulturföreteelse har väl debatterats så mycket och utsatts för så många märkliga politiska beslut som dansgruppen Raande Voo.

Bländverk hade nyligen sin premiär i Zimbabwe och föreställningen utgörs av tre delar hämtade från tidigare uppsättningar av Lena Josefsson – Ett paradis trängt, Distant light och Plutot la vie. Nu har den spelats ett par gånger i Örebro, ska spelas igen under MR-dagarna och ska sedan ut på turné.

Inte riktigt alla rörelser sitter perfekt. Muskelminnet kanske inte har programmerats helt och hållet ännu. Men det är bra nog och den stora behållningen med Lena Josefssons koreografi och ensemblens och de övrigas insats är bilderna som skapas. Raande Voos föreställningar är alltid mycket visuella. De är också fyllda av detaljer som är överraskande, oroande och dråpliga. Det är detta som är Lena Josefssons signatur och det är den som gör Raande Voo annorlunda från annan dans. Hennes dansare kuttrar, skriker, pillrar och flirtar fräckt med publiken. Burlesk humor och tragik blandas.

I en kort sekvens så bryter Paula Piccolos scenfigur ihop på ett robotliknande sätt, rycker upp sig, bryter ihop igen. Hon växlar så snabbt mellan totalt sammanbrott och uppstramning att man inte vet om man ska flina nervöst eller sucka uppgivet. Det är en suverän liten scen.

Finalen är ett stycke ur Ett paradis trängt som är inspirerat av Arne Johnssons poesi. Det är hisnande och intesivt. Männen i ensemblen får äntligen spela ut sin återhållna muskelstyrka och snabbhet. Det gör de på ett rent explosivt sätt. Som åskådare glömmer man nästan att andas.

Om jag vill vara vän med Raande Voo? Självklart! Det tycker jag att du ska vara också.

—

Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion.

Foto: Martin Skoog