Roman: Offerrit

Inlagd av Måna N Berger Recension, Skönlitteratur fredag, november 19th, 2010

Offerrit

Johannes Källström
Massolit förlag 367 sidor.
Har utkommit
Nu är fan lös, nåja, i varje fall en av hans små tjänstemän, som härjar fritt i en ny roman av Johannes Källström.
Källström, Örebros svar på Stephen King, skildrar i sin bok ”Offerrit. En annorlunda berättelse om besatthet” hur det kan gå när girigheten tar överhand och människan säljer sin själ för rikedom och kändisskap. Priset ska alltid betalas, förr eller senare, och det kan bli ohyggligt dyrt. Även för politiker som i de bästa avsikter börjar köpslå, för att rädda sin tynande kommun undan ekonomisk kris och utarmning.

Johannes Källström, som när man möter honom ger ett mycket vänligt och fridsamt intryck, medger att han fått frågan hur han kan ha så hemska tankar. Det skrämmer även honom själv ibland. För att i någon mån förklara ursprunget, berättar han en inledande historia om hur han som nittonårig hjälparbetare ligger magsjuk i ett beduintält i Sahara och möter en marabou, en trollkarl, som säger sig kunna förhandla med djinnerna. Maraboun ger den kraftlöse svensken en nött och tummad bok om magi. ”Några av oss har förmågan att se och höra genom verkligheterna. Då finns ingen overklighet.” förklarar trollkarlen för den magsjuke, ”jag tror att du kanske är en sådan som hör och ser. Hos er finns inga goda råd för att hantera det, ta min lilla bok.”
Författaren drar slutsatsen att ”sagan är sin egen”, själv är han bara ett redskap. Han är författare. Det inkluderar makt att inte bara se och höra utan även synliggöra andra verkligheter.

Det är november och kommunstyrelsens starka kvinna, Svea Rudolfson, har fått ett förhandsbesked från pappersbrukets personalansvarige att varsel om uppsägningar snart kommer, då bruket, den stora arbetsgivaren på orten, ska läggas ner. Goda råd är dyra nu. Svea sammankallar sin krisgrupp för att diskutera nödläget. Efter en vild brainstorming kommer någon på att de ska försöka få hem bygdens store son, den berömde modeskaparen Oscar Vigilius från New York, där han gömt sig i excentrisk isolering på sin rikedoms- och ålders höst. Oscars agent visar sig till allas förvåning mer än villig att satsa på den berömde mannens hemort, och det är enorma satsningar han skisserar. Framtiden verkar vara räddad. Men det är något besynnerligt med sällskapet som anländer från New York och snart börjar märkliga, skrämmande händelser tima i den lilla skogskommunen. Personer försvinner spårlöst. Andra blir bestialiskt mördade. Till slut står endast en person emot de främmande krafterna, och det är den lille pensionsmässige kriminalaren Owe Tycho, en bekant från förra boken för övrigt, som är tillräckligt envis, för att inte säga tjurig, och brinnande i sin övertygelse att bjuda motstånd.

Visserligen avlöser den ena rysligheten den andra, men ”Offerrit” är inte enbart en skräckroman. Den diskuterar också en etisk-moralisk frågeställning av det knepigare slaget; hur mycket är det berättigat att offra under vägen för att nå det goda målet. När blir priset för högt, när väger vågskålen med gott eller ont över? Med den läsarten kan man tolka boken som en allegori över mänsklighetens moraliska dilemma, när det gäller att hantera det onda vi själva frambesvurit – och inte demoner då i första hand.
Litterära anspelning förekommer också, inte minst på Cervantes ”Don Quijote” – riddaren av den sorgliga skepnaden, som drar ut i strid mot väderkvarnar. I någon mån är Owe Tycho en modern parallell till honom. Väderkvarnar förekom ju även som ett ledmotiv i förra boken, skräcknovellsamlingen ”Mörkersikt”, där titeln är en ordlek. Johannes Källström är en underfundig författare som bjuder på små språkliga klurigheter emellanåt, en extrabonus för den läsare som noterar dem. En annan association man inte kan värja sig mot är ”Mästaren och Margarita”, Bulgakovs politiska satir där djävulen med följe anländer till Moskva och vänder upp och ner på dagordningen rejält. Det låter som en tanke, att förkortningen för det litterära sällskap i Moskva vars ordförande inledningsvis så brutalt dekapiteras är: MASSOLIT.
Man kan alltså både få uppmaningar till eftertanke och ha mycket roligt medan man skräckläser Johannes Källström. Det heter som bekant: ”Alltid något, sa fan när han såg Åmål”. Om Fjugesta sa han inte ens det, har jag nu förstått.

__________

Måna N. Berger, frilansskribent.