Anns gyllne projekt
Reportage söndag, november 21st, 2010
Ann Sidén: Fotograf Ulrika Lindahl.
Konstnären Ann Sidén och jag tar en novemberpromenad. Ann vill att vi ska ta en sväng förbi museet. ”Det är något jag vill visa dig”, säger hon.
Ett par veckor innan har hon gjort ett kort besök i Malmö. Där har hon sammanstrålat med sin gjutare och en ciselör. Tillsammans har de krupit runt hennes nya gjutning och prövat olika varianter av stag för att öka hållfastheten. Träkilar har petats in så svajet mellan delarna kan begränsas.
”Sådant tycker jag är mycket roligt!” säger Ann, samtidigt som hon fäller upp kapuschongen som skydd mot Närkeslättens träliga snålblåst.
”Vi har grejat med patineringen på en ny gjutning. Det är riktigt ruskigt, antingen blir det för mycket eller för lite. Blir det för mycket slår det stopp. Metallen är mätt och tar inte åt sig.”
Det låter kryptiskt. Men gjutningen är en avgjutning av en sulky från tidigt 70-tal. En sådan som Daniel Westling drogs runt i på gårdarna i Brickebacken långt innan han blev Prins Daniel. När jag frågar hur hon fick idén att göra en skulptur av sulkyn, svarar hon att verket heter ”Allas prinsar och prinsessor” och fortsätter: ”Varje litet barn är ju mammas och pappas finaste guldklimp, och Örebro har fått en egen prins, född och uppvuxen de första åren i miljonprogramområdet Brickebacken.”
Egentligen har idén funnits länge, men det är först nu i samband med uppståndelsen runt Örebros egen prins, som hon har gått till verket med projektet.
”Föräldraskapet och småbarnsåren är ett sådant arbete”, säger hon. ”Fulla av glädje men ibland uttröttande till förtvivlan. Även bostadsbyggandet, som idag får skuld för allt möjligt ont, gjorde att familjer fick varmvatten, värme, kylskåp och tvättstuga. Det är sådana fenomen som det ska resas minnesmärken över.”
Jag undrar hur hon hittat en vagn av rätt årsmodell? Och just DEN vagnen? Ann säger att det varit ett års letande och sökande – och nu är den itusågad och isärplockad i små bitar som tjänat som modeller. Vilka i sin tur formats i sand.
”Med alla vagnar jag tittade på följde berättelser. När jag hittade den här specifika vagnen hos Monika Asplund, kom barn med barnbarn till mor och mormor Monika för att ta farväl av älsklingssulkyn.”
Prinsessgemålen Prins Daniels sulky anlände till Örebro den 17 november för att visas på utställningen Örebro konstskola 30 år, som öppnar lördag 27 november. Men redan nu får jag en privatvisning av skulpturen.
När vi kommer in i den ännu nästan öde utställningslokalen hamnar blicken per automatik på den glimrande barnkärran. Jag vill omgående känna på den. Stryka över manchesterklädseln. Köra runt med den. Men naturligtvis är det en omöjlighet. Av den forna sulkyn återstår bara minnet. Gjuten i brons med något mycket mjukt och ömsint bevarat i sig. Detaljerna är precisa. För oss som forslat runt barn under 1970-talet, väcker den allehanda hågkomster. Angenäma och andra.
Förutom arbetet med sulkyn är Ann Sidéns höst fylld av andra projekt. Tillsammans med konstnärskollegan Kicki Hendahl arbetar hon med ombyggnad av en tvättstuga i bostadsområdet Vivalla i Örebro. De har undersökt boendes önskemål och utformar miljön utifrån dessa. Ann menar att ”tvättstugan är ett rum där det privata samsas, eller ’osamsas’, med det allmänna.” Hon säger också att ”de traditionellt är inredda som källare, stigna ur jorden, fastän de ofta är vackra byggnader omgivna av fina parker.”
”Kicki och jag tog några steg bakåt och plockade fram bilder på hur man tvättade förr. Klappbryggan är inte särskilt långt borta. På alla bilder hade kvinnor huckle. Det ledde till att vi fick en pratöppning med muslimska kvinnor.” Hon fortsätter att berätta om tvättstugornas historia: hur de drevs fram av kvinnorörelsen och kooperationen. I ett annat bostadsområde är det sopsorteringen som är aktuell.
Förutom allt detta är Ann Sidén aktiv inom organisationen ”The Art of Sweden” som verkar för frilansare inom konstnärliga yrken. Organisationens namn är en ordlek med Örebros slogan ”The Heart of Sweden”. Hon säger att beslutsfattare måste kunna nå den specifika gruppen, när de statliga kulturpengarna ska fördelas.
”Jag funderar också på vad jag ska göra med tjugo meter porträtt av vargarna som sköts förra vintern. De kanske blir fler, tyvärr.”
__________
Agneta Wistrand Rosendal ingår i Kulturdelens redaktion.
Underbar läsning att bli lycklig av! Anns projekt sätter ljuset på vardagen, kvinnors vardag, såväl med barn i sulky på 70-talet som i tvättstugan, eller som mormorsmor vid klappbryggan, och de öppnar för samtal. Det är glädjande! Att skulpturen döpts till ”Allas prinsar och prinsessor” är också en sådan självklar sanning, så är det ju. Det dyrbaraste vi har är våra små gullklimpar. När jag läser det här slår det mig hur ovanligt detta vanliga faktiskt är i konsten. De s.k. mjuka värdena får sällan sina monument.
Hoppas nu bara att vargarna, bilderna åtminstone, får en fristad någonstans!