Lyrik: Reidjz
Lyrik, Recension söndag, november 21st, 2010Reidjz
Arne Johnsson
Brutus Östlings bokförlag Symposion. 136 s. Har utkommit.
———
Arne Johnsson var i princip färdig poet redan när han debuterade för 25 år sen med samlingen Förvandlingar. Sen dess har uttrycksmedlen förfinats, men nog finns det mycket man känner igen i hans nya samling Reidjz, både när det gäller tematik och poetiskt hantverk. En än starkare känsla av åldrande och tidens gång fyller de nya dikterna, och den elegiska tonen är påfallande. Titeln är en omskrivning av engelskans ”rage”, men raseriet som känsla benämns snarare än uttrycks och är av allmän existentiell art. Den ligger under ytan som en sorts hjälplöshetens eller rådlöshetens tecken.
Johnsson har i sitt författarskap ofta sökt fixera nuet som en punkt i tiden knuten till vardagliga platser i rummet. Föremål och enkla sysslor har fått vittna om en närvaro i ögonblicket, allt medan ”nu” blixtsnabbt förvandlas till ”nyss” i ett flöde som inte kan hejdas. Där finns en stark medvetenhet om alltings tillfälliga bestånd, men detta tillfälliga – som också inbegriper den egna existensen – måste ges röst; ”håll mig fast, o/ håll mig fast”, kan han utropa. Det handlar om att vara enskild, men dela allas villkor och om att söka ett du för att bli bekräftad som ett jag. Hans samling från 2002 heter just Del av detta och avskild som alla. Kontinuiteten är slående.
Spelet mellan konkreta lägesbeskrivningar och stark rörelse i poesin är tydlig även i de nya dikterna. Egentligen skulle alla hans böcker kunna ha samma titel som debuten, Förvandlingar, men samtidigt är de gestaltade förloppen märkligt likartade. Själva skrivsättet markerar precis som tidigare ett flöde, genom frekventa överklivningar och ord eller korta fraser avdelade med kommatecken. Det ligger en sorts rastlös rörelse i hans sätt att gestalta. Överklivningarna kan till och med gå över sidgränser i en svit kärleksdikter. Där markeras genom formen vad som uttrycks semantiskt: ”så faller// vi om varandra”. Risken han löper är just att själva upprepningen i rörelsen på ett paradoxalt sätt gör den statisk.
Samlingen utgör en helhetskomposition med en mängd övergångar och återkomster. På ett tematiskt plan kan återkomsterna utgöras av minnesbilder som friläggs för att sen åter överlagras; andra gånger kan det vara fraser som upprepas likt musik. Allt glider, rör sig, förskjuts eller förvandlas. I denna rörelse kan människa och natur ibland ses i en dubbelexponerad bild, inte minst i kärlekslyriken. Naturbilderna har alltid varit viktiga för Johnsson, men de är inte allegoriska eller symboliska och utgör inte heller deskriptioner helt i egen rätt. Ofta är det fråga om enkla vardagliga intryck av växter eller fåglar som gärna knyts till författarens tillstånd eller relationer. Naturen utgör bakgrund eller underlag för reflexion, som sällan leder till några andra slutsatser än att allt bryts ner och kommer åter i andra former. Det är inte heller fråga om ren ekologisk poesi, utan det betraktade blir i stället en sorts rekvisita, nödvändiga referenspunkter för att själva diktandet ska kunna bli till och fortsätta.
fågelsången gnistrar från äppelträdet. Mark, luft, hus, allt stelnat i kyla,
vattnet har frusit i trädgårdsslangen. Jag vet det jag vet, men också
annat; döljer mitt bakom hagtorn, berberis. Blundar och ser i
som ett klarare ljus det jag vill säga: om du är här, din röst av
trast, fink, sångare: låt också mig
Ibland kan naturimpressioner än tydligare knytas till existentiella grundvillkor, men utan att de därför antar symboliska övertoner. Fåglarna blir inga emblem för något annat; de är snarare medresenärer på den korta livsresa som alltid innebär förändring.
[…] Koltrastarna flyger fram och tillbaka mellan apeln
och granen, näbbarna lågar i motljuset. De rum jag
har är till låns, jag är främling på denna ort. Det är ett
flackt landskap, hedar, våtmarker, sträckande
fåglar, jag är där i drömmen och
i det vakna, ingen är med mig
Johnsson är både musikalisk och sensuell, men hans kärlekslyrik är av ett helt annat slag än exempelvis primitivisternas, även om man i deras texter också kunde se exempelvis kvinna och landskap bli ett. Kärleksdikterna i Reidjz är handfasta och kroppsliga, men samtidigt sköra och dödsmärkta. I kärleksakten finns en möjlighet att nå utöver sig själv, men det räcker ändå inte; det finns ingen romantisk fulländning: ”min hand//varm över dig, gränsen där behåring/ tar vid, mjukt, strävt: ensamhet/strålar genom porer, ett ljus”. Så blir också avskiljandets och smekets tal ett och samma i en av samlingens centrala dikter: ”själv en kropp som är avskiljandets egen, som låter kropp vara vid sidan av kropp, som låter älskande vara enskilda, sovande sida vid sida: raseriets, förbannelsernas, lovandets, smekandets tal, ingen ingen ingen kommer nära det utom den vars kropp ständigt sjunker, på flykt nedåt: du måste komma dithän att ingenting betyder mer”. Det här är en diktsamling som ingenting löser, utan bara om och om igen sjunger intensivt om kärleken, ensamheten och döden. Raseriet över begränsningarna finns där, åtråns tanklöshet och insiktens smygande vanmakt slår följe, och långsamt sjunker vi alla tillsammans.
—
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent.
