Noveller: Don Juan och andra noveller
Recension, Skönlitteratur söndag, november 21st, 2010
Don Juan och andra noveller
E. T. A. Hoffmann
Översättare: Hans Blomqvist och Erik Ågren
Bakhåll. 159 sidor. Har utkommit.
Ernst Theodor Amadeus Hoffmann hette en samvetsgrann och kompetent preussisk jurist som levde mellan 1776 och 1822. Dessutom var han en man med civilkurage. När överheten ville sätta dit ett antal samhällskritiska medborgare för omstörtande verksamhet tänkte man använda sig av denne domare Hoffmann. Det gick inte som de tänkt sig. Han satte lagen högre än makten och släppte de anklagade fria. Det gjorde honom inte populär bland de styrande. Men det tycks han ha tagit med jämnmod.
Nu är det emellertid inte som omutlig jurist som Hoffmann främst gått till eftervärlden. Han var ett universalsnille med många parallella karriärer: kapellmästare och kompositör, utmärkt tecknare och, först och främst, förträfflig författare med en rad verk inom de fantastiska och skräckromantiska genrerna. Här finns klassiker som den labyrintiska Djävulselixiret med sina dubbelgångarmotiv och den härligt vansinniga Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad – för att inte tala om noveller som ”Nötknäpparen”, ”Don Juan” och ”Ritter Gluck”.
När Sigmund Freud gav sig i kast med att försöka fånga innebörden av ”det kusliga” (das Unheimliche) var det också till Hoffmann han vände sig, närmare bestämt till novellen ”Der Sandmann”. Och det är inte svårt att förstå, för visst är detta en av skräcklitteraturens kusligaste historier. Titeln är svåröversatt, och på svenska har det blivit såväl ”Jon Blund” som ”Sandmannen”. Den förra ger alldeles för snälla associationer medan den senare riskerar att inte ge några alls eller möjligen helt felaktiga.
Naturligtvis finns ”Der Sandmann” med i Bakhålls nya utgåva med Hoffman-noveller där Hans Blomqvist och Erik Ågren svarar för urval, översättningar och informativt efterord. Här har ”Jon Blund”/”Sandmannen” blivit till ”Sömngubben”, och det är kanske inte så dumt. Don Juan och andra noveller heter boken. Det låter märkligt bekant – och visst, Don Juan och andra berättelser kallade Bengt Anderberg sitt urval på Natur och kultur 1961 (utökad utgåva 1996). Hälften av novellerna överlappar.
När det gäller översättningen måste jag erkänna en viss faiblesse för Anderberg. Jag är till exempel inte riktigt överens med nykomlingens sätt att ofta normalisera syntaxen. Ibland är det kanske inte så kinkigt om man ersätter Hoffmanns tankstreck med kommatecken. Men just i ”Sömngubben” bidrar faktiskt tankstrecken till att språkligt gestalta Nathanaels febriga sinnestillstånd där han kastas mellan motsatta tankar och känslor. Lite olyckligt är det även när man på första sidan talar om Claras ”glada ögon” och Nathanaels ”onda aningar”. Originalet har ”hellen Augen” och ”dunkle Ahnungen”. Och just denna motsättning mellan ljus och mörker är det som senare kommer att genomsyra hela novellen. Clara har inte bara ljusa/klara ögon, hon står också för upplysning och förnuft, medan Nathanael fångas av dunkla och själsfördunklande krafter. Jan Nyvelius översättning talar om ”klara ögon” och ”onda aningar” (Samspråk 1985) medan Bengt Anderberg direkt fångar den avgörande motsättningen genom att välja ”klara ögon” och ”dunkla aningar”.
Men nu är det slut på gnetig klagan. Det är nämligen en ren fröjd att läsa Hoffmann även i denna utgåva. ”Sömngubben” visar honom som det kusligas mästare, men sällsamma historier som ”Don Juan”, ”Ritter Gluck” och ”Löftet” har också en tjuskraft som inte går att motstå. Det finns en stämning och atmosfär i de här novellerna som väcker läsarens känsla för vad Edmund Burke på 1700-talet kallade för ”det sublima”. Det blev snabbt ett nyckelbegrepp inom (skräck)romantiken och handlar om att ge det själsligt omskakande en estetisk form som möjliggör en samtidig upplevelse av fasa och njutning. Det hindrar inte att Hoffmann dessutom är en man med humor och att t.ex. ”Sömngubben” till allt annat har inslag av dräpande social satir.
E. T. A. Hoffmann kan man läsa överallt och alltid. Men kanske passar han ändå allra bäst att läsa när mörkret faller. November är en strålande månad liksom december och januari. En fåtölj, en filt, fladdrande ljus, varm glögg – och man är redo att ge sig hän åt dessa underbart bisarra och märkligt fascinerande historier.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
