Fredag 26/11: Mohlavyr släpper sitt livs kärlek

Inlagd av Åsa Jonsén Reportage tisdag, november 23rd, 2010

Foto: Erik Friberg

Mohlavyr är ett band och ett alter ego. Ulrika Mohlin sjunger, spelar gitarr, piano och dragspel i sitt band, som även hyser Anton Eriksson på cello och motionscykel, Magnus Norström på piano, xylofon och munspel, Christian Wikström på kontrabas och cittra, och Simon Berggården på trummor och blåsinstrument. På fredag hålls en spelning i Kulturhusets B-sal för att fira att Mohlavyr släpper sin tredje singel, ”No One”. Läs mer om evenemanget här.

Kulturdelen: Är det inte lite tidigt i livet att proklamera sitt livs kärlek? Tänk om det är nästa singel som är Mohlavyrs livs kärlek?

Ulrika Mohlin: Det är just den tankegången som jag reagerat på. Folk är skeptiska till det här med den stora kärleken, de vågar inte tro på den när den väl kommer. Därför sjunger jag att mitt livs kärlek heter ”No One” och min förhoppning är att kärleken ska vara livet ut. Singlarna därefter kommer vara lågorna som håller kärleken vid liv.

Hur ser planen ut? Stor fisk i liten damm? Världsdominans? Snabbt eller i sakta mak?

Fiskar ska sjunga i träden. Det kommer de att göra när jag blivit tillräckligt stor. Det är omöjligt att ta sig in i musikbranschen och bli en etablerad artist, men jag är lite för naiv för att vara realistisk.

I engelska texter skulle du och Mohlavyr garanterat kallas ”quirky”. Vad kallar man er uppenbarelse på svenska?

Den direkta översättningen är egentligen ganska klockren. Mohlavyr är underfundig. Jag leker mycket i mina texter, och skriver om allt ifrån vardagliga bestyr, vuxna sagor, till det som etsat sig fast i min hjärna. Låtarna har nästan alltid en tvist, och budskapet är inte alltid så uppenbart.

Vissa kanske skulle uppfatta Mohlavyr som knepig men jag gillar inte att skriva folk på näsan, och sen är det tråkigt att sjunga om det som alla redan har hört. Jag vill vara personlig, nytänkande och modig. Samma inställning har jag och bandet till musiken.

Vi jobbar mycket med att hitta rätt instrumentering för att lyfta fram varje låt, därav vår stora akustiska sättning som gett oss mycket uppmärksamhet.

Foto: Erik Friberg

Av din blogg att döma har du förstått det här med att artister av olika slag också är företagare. Hur tar det sig uttryck för dig?

D.I.Y – ”Do it yourself”. Än så länge är Mohlavyr osignad, så för att göra det möjligt att ge ut mina skivor och sköta försäljningen av dessa på ett lagligt sätt startade jag en enskild firma. Det blev samtidigt en stämpel på att jag är seriös med det jag gör, och att jag ser långsiktigt på min artistiska verksamhet. Att dessutom ha tillgång till F-skattsedel var ett nödvändigt ont då det börjar bli till en självklarhet för att överhuvudtaget kunna ta betalt för sina spelningar.

Vore det inte enklare att bara ställa upp i Melodifestivalen, hamna på Svensktoppen och få en massa gratis radiotid?

Jag kan inte låta bli att flina. Javisst skulle det kunna vara ett alternativ, liksom vägen fram genom Idol. Men för Mohlavyr vore det som att sätta fotbollsskor på en konståkare. Jag är väl medveten om att man behöver en fot in i branschen, men jag vet också att det finns större utrymme än Melodifestivalens bidrag.

Varför just Alissa Isakovic och Christoffer Wadensten?

Två artister som har känsla för musik och kämpar hårt. Vi tillhör samma musikförening – Upsweden, och har länge haft planer på att göra någonting tillsammans. När jag fick chans att boka in min releasekonsert tog jag tillfället i akt att bjuda in dem.

Foto: Erik Friberg

Mohlavyr tycks sikta på en konstnärlig helhetsupplevelse. Hur lyckas ni?

Mohlavyrs koncept är att kombinera konst och musik. I bandet har vi ett illustrativt tänk där vi utgår från låtarnas innehåll och budskap och gör något mer av det. Det har resulterat i både träningscyklar, marionetthästar och videoprojektioner som går ihop med låtarna. För en tid sen fick jag förslaget om att ha med en mimare på scen, det är en idé verkligen värd att testas!

Jag tycker om att utmana, och jag ser varje konsert som en föreställning där det ska finnas något för alla sinnena. Mohlavyr borde kanske utveckla en slags doft och smak också? Ambitionen är att upplevelsen av Mohlavyrs värld ska bli ultimat för åskådaren.

Ni skall ha ert releaseparty på Kulturhuset, i B-salen. Vad tycker ni om att det finns så få scener utan åldersgräns i Örebro?

Det är såklart tråkigt och oinspirerande för stadens ungdomar. Ändå är jag glad att Yeahfestivalen och Kulturnatten är öppen för alla. Så jag hoppas att det tillkommer fler sådana evenemang och att fler scener upprättas. Det kan aldrig bli för många.

Om man har följt er sedan tidigare, vad märker man för utveckling när man hör nya singeln?

En mognad, en starkare känsla, och framförallt en lekfullhet som lever upp till det som Mohlavyr vill ge uttryck för. Den första EP:n handlade bara om göra ”rätt” och att få låtarna inspelade. Jag var grön på alla områden kring produktion, utgivning, och sen hade jag knappt ett fast band. Efter ett års tid av många konserter, mycket repande och studioverksamhet har vi blivit skickligare musiker och utvecklat en djupare förståelse för både varandra och musiken.

Jag själv har också utvecklats i min roll som producent. Med tanke på Mohlavyrs koncept om konst och musik, har det även lagts mycket arbete på omslaget, vilket tog mig och Erik Friberg (Mohlavyrs grafik- och webdesigner) nästan lika många timmar som skivinspelningen. Helheten har varit viktigt, därför valde vi också att trycka upp singeln i fysisk form – ett statement i sig till att Mohlavyr är med i leken och inte är rädd för att satsa.

Är det en fördel eller nackdel att vara så där underskönt vacker som du är, när man spelar i band?

Allt handlar om utstrålning. Om den utstrålningen påverkar mitt yttre, och om den påverkar mitt band och lyssnaren på ett positivt sätt, så får jag bara säga; tack mamma och pappa:)

—

Åsa Jonsén är Kulturdelens chefredaktör.

Mohlavyrs hemsida finns här.