Hur förstår man det främmande?
Reportage torsdag, november 25th, 2010Bokens dag i Lindesberg den 24 november 2010.
Stämningen är hög när Lindesbergspoeten Arne Johnsson stiger ut på scenen där den röda soffan och de två svartmönstrade fåtöljerna sponsrats av en lokal möbelfirma.
Han möts av stora applåder från Lindsbergspubliken på Bokens Dag.
– Vad är ett främmande land, börjar han.
Hur förstår man det främmande? Vad händer när en familj tvingas bryta upp och livet viker av?
Författaren och journalisten Dilsa Demirbag-Sten kom som kurdisk flykting till Sverige 1975 när hon var sex år. Hon flyttade från en nomadstam med tältboende och bosättningen i en lerby där vatten fick hämtas i hinkar, till Palmes Sverige och miljonprogrammet.
Hon berättar om storögdheten inför blå vägskyltar utan skotthål och tulpanlökar som planterats ett och ett i jämna rader. Hon upplever ett lite tafatt land där kvinnorna känner på hennes långa svarta hår och tycker att det är tjockt och fint.
– När vi kom fanns ett överskott, nu har den ekonomiska krisen tärt på tilliten mellan människor, fortsätter hon.
Men kulturkrocken blev för stor. Dilsa Demirbag-Sten beskriver i sin bok Fosterland en familj som ändå går sönder. Fadern som först fick fly för att inte hamna i fängelse, och familjen med mamma och Dilsa och hennes fyra syskon som kom efter.
– Min mor tvingades lämna barnen på daghem för att städa på toaletter. Det stred mot allt hon trodde på och hon blev djupt olycklig.
Sofia Nordin har sex böcker bakom sig, varav fem barn- och ungdomsböcker. Hon berättar om hur hon brukar få frågor om hur hon så träffsäkert kan sätta sig in i ungdomars tänkesätt, typ ”hur kan du ha så bra kontakt med din inre ungdom”?
– Men det handlar ju egentligen om saker man aldrig slutar fundera över, som rädslan att inte passa in eller hur man gör när föräldrarnas normer inte stämmer med ens egna.
Det är universella frågor, påpekar hon, det spelar ju ingen roll om man är sju eller 17 år och står på en skolgård och undrar över kärlek, sorg och mobbning.
– Frågan är hur man beskriver detta utan att hamna i ett träsk av floskler och moralkakor.
Sofia Nordin läser ett avsnitt när det gäller fest- och hångel-avdelningen som oundvikligt inträffar i ungdomars liv. Det är ett djupt rörande avsnitt om förälskelse, osäkerhet, rädsla för att avvisas men också lyckan i ett ögonblick av närhet och förståelse.
Theodor Kallifatides berättar från sin senaste bok Det gångna är inte en dröm om ett samtal från hans födelseby i Grekland sedan modern dött. Han åker till Grekland, hyr en bil och åker till byn som han lämnade som åttaåring. Han minns den tyska ockupationen, bären och de torra rötterna som var enda boten mot svälten, och hur de gamla kvinnorna samlades utanför kyrkan för att tugga de torra rötterna till mat åt barnen. Han berättar om fadern som fängslades och torterades för sina åsikter, och hur han till sist rekommenderar sonen att fly till Sverige då hans vänsteråsikter blir ett hinder för sonen att studera vid universitetet.
Sedan Theodor Kallifatides fått veta att också brodern torterats halvt till döds utanför byns kyrka avslutar han med att säga:
– Vi ska inte glömma, men vi ska försonas.
Ytterligare två författare presenterades under Bokens dag i Lindesberg, där trängseln var stor och biljetterna snabbt tog slut.
Anne Swärd talade om sin bok Till sista andetaget och hur författare ofta får ställa sig utanför för att kunna betrakta och beskriva, och hur detta både innebär en tillgång, som frihet, och en komplikation.
Niklas Rådström beskrev arbetet med sin senaste roman Månens anförvant som handlar om mannen som bland annat skrev librettot till Figaros bröllop, Don Giovanni och Cosi fan tutte, det vill säga Lorenzo Da Ponte och hans närmast osannolikt händelserika liv.
__________
Eva Lidén är journalist och konstnär.
Copyright/fotograf: Caroline Andersson (Dilsa Demirbag-Sten)
Copyright/fotograf: Per Dahl (Theodor Kallifatides)
