Bio Roxy: Upperdog

Inlagd av Kristoffer Pettersson Film, Recension fredag, november 26th, 2010

Upperdog

Regissör: Sara Johnsen

Drama, Norge 2009

Originaltitel: Upperdog

Skådespelare: Bang Chau, Hermann Sabado, Agnieszka Grochowska, Mads Sjøgård Pettersen

Distributör: Folkets Bio (SE-Cinema)

Längd: 100 min

Upperdog har Sverigepremiär på Bio Roxy den 26/11 2010

———

Till en början så verkar de fyra karaktärerna i det norska samhällsdramat Upperdog inte ha så speciellt mycket att göra med varandra. Men ganska snart börjar bitarna falla på plats och man fårstår att deras livsöden är hårt sammanknutna. Filmen Upperdog som är skriven och regisserad av Sara Johnsen erbjuder en tankvärd inblick i några storstadsskandinavers inte helt okomplicerade liv.

Syskonen Yanne (Bang Chau) och Axel (Hermann Sabado) har i ung ålder adopteras från Asien. Lillebror Axel var då så liten att han nu inte kommer ihåg den syster som en gång betydde allt för honom. Istället växte han upp med ett stort hål i sitt hjärta och har nu blivit emotionellt handikappad. Den polska arbetarkraftsinvandraren Maria (Agnieszka Grochowska) städar hos Axels rika föräldrar och en ömsesidig attraktion väcks mellan de båda. Maria upptäcker dock ett fotografi på de välbärgade människornas vägg som väcker hennes intresse. Fotografiet föreställer ett asiatiskt barn som kliver av ett flygplan tillsammans med en norsk kvinna. Anledningen till att Maria reagerar på bilden är för att hennes bästa vän Yanne har ett likadant fotografi hemma i sin lägenhet. Men på Yannes bild kan man tydligt se att det var två kvinnor och två barn som landade på Oslos flygplats för mer än 20 år sedan. Samtidigt får vi följa Per (Mads Sjøgård Pettersen) som precis kommit hem från sin FN-tjänstgöring i Afghanistan. Per har i media fått bära hundhuvudet för Norges inblandning i konflikten. Krigsdomstolen har bedömt att de skott han avlossade var enligt protokolet men ändå finns den negativa stämpeln kvar. Per har därför dragit sig undan men ruvar på en hämnd mot den journalist som satte honom i klistret. Lite tröst får han dock när han besöker sin lokala kvarterskrog där den vackra servitrisen Yanne alltid verkar bli glad av att se honom.

Upperdog är en ambitiös film. Ambitiös på det sättet att den verkligen vill lära oss något om det moderna samhället. Den blir som en vägledande gest till den moderna storstadsskandinaven som dagligen får manövrera genom en mångkulturell och komplex vardag. Det är de grundläggande mänskliga behoven som för de fyra karaktärerna samman. Behov som vi alla har oavsett hur olika varandra vi tror vi är. På vägen mot de fyra unga människornas gemensamma knytpunkt så lyckas även Sara Johnsen beröra flera viktiga frågor i det moderna norska samhället. Hon gör också detta utan att vifta överdrivet med några pekpinnar. Att Norge skickar soldater till Afghanistan och vad det innebär är naturligtvis en högaktuell fråga. Samma sak gäller den arbetskraftsinvandringen som finns i landet och vad som driver människorna bakom den. Men huvudhistorien ligger ändå hos de adopterade syskonen. Filmen lyfter fram hur viktigt det är att adopterade barns rötter inte bara skärs av och kastas bort. Ett ämne som kanske tyvärr har hamnat en hel del i skymundan av den betydligt större flyktingdiskussionen. Det är också dessa lite annorlunda frågor som gör Upperdog till en ambitiös film. Den slår ett slag för de personer som enligt samhällets normer borde vara lyckliga och som egentligen inte får klaga. Men precis som titeln antyder så visar Upperdog att verkligheten ofta är lite mer komplicerat än vad man först tror.

Själv imponeras jag av de norska filmskaparna och hur de hela tiden lyckas finna nya originella infallsvinklar på den moderna samhällsdebatten. De vågar ta större risker än vi svenskar med sina berättelser, oavsett om det inte är den mest politisk korrekta skildringen som framställs. Kanske är det så att de helt enkelt får friare tyglar av sina filmbolag i jakten på samhällsrealism? Detta gäller även för Upperdog som klarar att hantera ganska allvarliga ämnen utan att bli för tung och mörk. Nej, tvärt om faktiskt. På sina ställen är den riktigt rolig och filmen flyter fram på ett lättsamt och fräscht sätt. De fyra unga människornas historier är mycket skickligt sammanflätade och för tankarna till amerikanska storverk som Crash, Babel eller 21 Grams. Filmen är också snyggt utförd och skådespelarna är mycket trovärdiga i sina roller. Mot Upperdogs final blir handlingen och berättandet tyvärr något utdraget och lite övertydligt vilket är synd. Men förutom att filmen tappar lite av sitt fina tempo mot slutet så levererar ändå Upperdog fullt ut. Även om den kanske inte är riktigt lika genial som den fantastiska De Osynliga av Erik Poppe så är det en mycket tankvärd och välutformad norsk filmpärla.

—

Kristoffer Pettersson är filmkritiker, filmbloggare och frilansande skribent.