Bokhyllan: Gamla böcker och pompekunskap

Inlagd av Lennart Jörälv Krönika onsdag, december 1st, 2010

Gamla böcker — kan det vara nåt att skriva om nuförtiden? Det finns ju kultursidor som knappt ens skriver om nya böcker längre. Men en bok kan egentligen aldrig bli för gammal. En oläst bok är alltid en ny bok för den presumtive läsaren. Här i ”Bokhyllan” kommer det mest att handla om gamla böcker. Plock ur egna och andras hyllor, antikvariatsfynd, djupdykningar i biblioteksmagasin — ingen volym är för dammig för att öppnas, inga pärmar för nötta. Vem vet vad som kan dölja sig därinne? Det är lite som att gräva guld. För det mesta hittar man bara sand, men så plötsligt glimmar det till …

Avsikten är tämligen anspråkslös: bara att berätta något och möjligen roa lite. För nöjes skull alltså, för att tala med Frans G Bengtsson och utan alla jämförelser i övrigt med denne lärde essäist. Kanske kan man åtminstone bygga på sina pompekunskaper en aning. Det får vara gott nog.

Pompekunskap, ja. Någon minns kanske ordet — det fanns med 2003 i Språkrådets lista över nyord i svenskan och beskrevs som kunskap om något som för all del kan vara trevligt att veta men som i själva verket är rätt oviktigt. Som till exempel att Karl XII hade en hund som hette Pompe. Värdelöst vetande, skulle en del nog kalla det.
Om jag inte tar alldeles fel har ordet faktiskt sitt ursprung i Örebro; det ska ha myntats under en gymnasielektion, där ämnet för dagen var just kunskap.

Att minnet av Pompe blivit bevarat kan vi till stor del tacka Israel Holmström för. Han var ämbetsman och följde som generalauditör Karl XII på hans fälttåg, dog för övrigt i Litauen 1708, ännu inte femtio fyllda. Men han var också poet och flink rimsmed och det är med några rader till Pompes ära som han skrivit in sig i historieböckerna. Versen kom till i september 1703, sedan kungens favorithund dött i karolinernas läger vid Thorn (Torun i Polen):

Pompe kongens trogne dräng
Sof hwar natt i Herrens säng,
Sehn af år och resor trötter
Leed han af wjd Kongens fötter.
Mången stålt och fager mö
Önskade som Pompe lefwa,
Tusend hieltar eftersträfwa
At få så som Pompe dö.

Israel Holmström var en populär poet på sin tid och det är fortfarande rätt underhållande att läsa honom, han har en folklig humor som stundom kan vara ganska grovkornig. Dansvisor, burleskerier och sällskapspoesi växlar om med kunglig panegyrik, grav- och bröllopsdikter, politiska dikter och åtskilligt annat; Holmströms register var mycket brett. Kärlekslyrik var han heller inte främmande för, som framgår av den här drömmen om Elin i 1700-talsversion:

Elin älskar jag rätt mycke
ty hon är rätt miuk och fijn
hwijter som mitt slessingzstycke
miuker som en docka lijn
feeter som en giödder sugga
röder som wår grannes knuut
nätt ock lijten som en mygga
snab ock qwick som Räffelkruut.

Av särskilt intresse för oss örebroare är dikten ”En Suputs försvar”, som börjar så här:

Från Örebro så blef det skrifwit
at jag fuller der har blifwit
ock i Ehrenpreuses hus
tagit mig ett kiempa rus.
Jag bekräftar ock så detta
det är sant man mond berätta.

Dikten formar sig till en lovsång till vinet, denna ädla saft och rosenbad som enligt skalden dämpar sorg och smärta, gör en trumpen glad, rensar orent blod och skaffar hjärtat mod. Någon nykterhetspropaganda är det näppeligen tal om:

Dricka skall jag, druckit har jag,
drucken blir jag, drucken war jag
dricka är min bästa skatt
dricka skall jag dag ock natt
de må säja hwad de wilja
ingen skall mig kunna skilja
ifrån winets söta smak
sen far glädjen up i tak
Nykter är jag illa wulen
Nykter är jag rätt modstulen
Nykter är jag full med pust
nykter är jag utan lust
Fuller är jag full med nöje
Fuller är jag full med löje,
fuller är jag wäl förnögd
fuller är jag full med frögd.

Ovanstående är bara ett litet smakprov ur den flera sidor långa dikten, men den som vill läsa hela kan göra det i exempelvis ”Långa Vimplar, Stinna Segel”, ett urval dikter från Sveriges stormaktstid gjort av Lars Huldén och utgivet av FiB:s Lyrikklubb 1992. Själv lät Israel Holmström aldrig trycka någon bok under sin levnad, hans verser spreds istället i flitigt lästa avskrifter, men så sent som 1999—2001 gav Svenska Vitterhetssamfundet ut Holmströms samlade dikter i två digra band, så den som vill fördjupa sig har alla möjligheter.

Till sist lite kompletterande pompekunskap: Karl XII hade i själva verket inte en utan tre hundar som i tur och ordning hette Pompe. Den första dog 1699 och ligger begravd i Karlbergsparken i Stockholm. Det var Pompe nummer två som gick hädan 1703 i Polen. I ett brev till systern Hedvig Sofia hemma i Sverige meddelade krigarkungen den sorgliga tilldragelsen: ”Jag måste ock berätta henne, att min äldste rescamrat hafve jagh härom dagen måst mista, som är Pompe, Favorits gamble contrapart, som afton lade sig frisk och måron lågh dödh i min Sängh.” (Nationalencyklopedin uppger felaktigt att det är denna hund som ligger begravd vid Karlberg.) Tredje hunden med namnet Pompe dog i Ungern 1714, under Karl XII:s ritt från Bender hem mot Sverige.

—

Lennart Jörälv är författare och kulturskribent.