Roman: Flugtämjaren
Recension, Skönlitteratur torsdag, december 2nd, 2010Flugtämjaren
Erik Wahlström
Schildts förlag 302 sidor.
Erik Wahlströms Flugtämjaren är en roman om den finske (finlandssvenska) nationalskalden Johan Ludvig Runeberg. Han skrev alla sina verk på svenska och det mest kända verket torde vara diktsamlingen Fänrik Ståls Sägner som gavs ut i två samlingar först 1848 och sedan 1860. Lyriken kretsar kring nationalism, naturromantik, jakt, krig – särskilt det finska kriget där Sverige förlorade Finland mot Ryssland och det vanliga folket, böndernas tillvaro i livet. Den första dikten Vårt land i samlingen blev efter ett tag Finlands nationalsång.
Romanen tar sin början när Runeberg är gammal och skröplig och sedan länge sitter i rullstol som ett reslutat av att han några år tidigare fått ett slaganfall. Han kan inte göra särskilt mycket alls och har sedan länge slutat skriva. Det sägs dock att han kan fånga en fluga med bara handen där han sitter i sin rullstol och tittar ut över rummet. Hans fru Frederika, tidigare hans musa men nu ”bara” hans hustru, underhåller honom genom att läsa högt för honom. Men Runeberg klagar ständigt över att hon läser för högt eller lågt (Frederika har dålig hörsel och svårt att bedöma sin egen ljudvolym) och menar att hon vänder sidorna för högt bara för att plåga honom. Ritualen som tidigare har varit något fint, framställs nu snarare som en maktkamp mellan paret.
Berättartekniken i Wahlströms bok är stilistiskt mycket skicklig då den ständigt skiftar mellan den utomstående berättaren i tredje person till jag-form där vi istället får ta del av de andra personernas tankar om Runeberg. Det finns ingen rak kronologi utan man blir kastad fram och tillbaka mellan olika händelser i livet. Hustrun minns dagarna då Runeberg var på toppen av sin litterära karriär och hur de då ständigt var på olika kalas och invigningar. Runeberg skulle då hyllas eller var där för att med en dikt hylla kalasets födelsedagsbarn. Vi får också ta del av kamraterna Cygnaeus och Nervanders tankar. Kamraterna som var en del av Lördagssällskapet, det litterära sällskap som figurerade på Helsingsfors universitet där Nervander först var ledargestalt för att tas över av Runeberg. Boken blir också ett slags triangeldrama då vi får följa hustruns brevväxling med Emilie, Runbergs gamla ”flamma” som hon uttrycker det och hennes minnen av Runebergs otrohetsaffärer med både den ena och den andra kvinnan, däribland älskarinnan Maria.
En svaghet hos boken ligger i att vi får för lite av Runebergs egna tankar. Det finns visserligen scener där Runebergs minns tillbaka på sitt liv såsom några av hans älskade jaktstunder där han jagar fågel med sin tillgivna hund men annars berättas historien om Runeberg oftast utifrån de personer som stod honom nära. Jag vet inte om detta grepp alltid är så lyckat. Detta för att det ofta skapar en distans, en kyla till objektet som boken ju handlar om. Man känner sig som läsare ganska distanserad från Runeberg trots att intentionerna borde vara det motsatta – att få en inblick i Runebergs liv och förstå honom. Nu blir det istället uppfattningarna från de andra karaktärerna som dominerar boken där till exempel hustrun minns den svåra och stormiga relationen till Runeberg. Han framställs inte heller särskilt sympatiskt. Tvärtom är han i hennes och andras ögon en grinig gubbe, visserligen ett geni men en grinig, otrevlig och otrogen man som i flera passager enbart reduceras till ett svin. Nu kanske Runeberg var ett riktigt svin, men man önskar att man fick ta del av hans andra sidor också.
Rent stilistiskt är framställningen av romanen utsökt men Runeberg framstår mer som en ur Wahlström sprungen litterär konstruktion än att ”bli” den verkliga Runeberg. Visserligen kan det vara formatet, det är trots allt en roman och ingen regelrätt biografi men jag vill fortfarande hävda att det skapar en distans till Runeberg där han ofta känns entydig snarare än mångtydig och det är ett problem. Men om vi lämnar det så har boken ett rikt och ofta målande språk. Som läsare njuter man av när man får ta del av Runebergs härliga fågeljakter eller hans tankar om kriget. Man njuter också i de stunder då Frederika erinrar sig deras gemensamma närvaro på festerna som bara blir ridåer som Runeberg vill fly ifrån. Det finns också rent dråpliga scener som när vi får veta varför Runeberg innan hans genomslag som poet kallades ”alla kuskars skräck”.
Flugtämjaren är en både berättartekniskt och språkligt skicklig roman som tyvärr lider av att närheten till den person den behandlar, aldrig riktigt infinner sig. Synd på en annans utmärkt bok.
__________
Erik Göthlin är film- och litteraturvetare.
