Bok: Berlusconi – italienaren

Inlagd av Dixie Ericson Facklitteratur, Recension lördag, december 4th, 2010

Bok: Berlusconi – italienaren
Kristina Kappelin
Brombergs 257 sidor

Silvio Berlusconi har tre gånger valts till italiensk  premiärminister. Det är en gåta för många utanför Italiens gränser. Han är på väg att slå Mussolinis rekordlånga tjugoåriga politiska maktinnehav – i ett land där grälsjuka regeringar under efterkrigstiden kommit och gått som retoriska ordskurar.
Il Cavaliere, som han ofta kallas, är ett politiskt fenomen som orsakat mediala indignationsvågor och ironiska flin i politiskt korrekta delar av Europa och världen i övrigt. En tragikomisk politisk italiano som uppfordrar till ett ställningstagande och som gett upphov till en bokflod för eller emot.

Men för journalisten och författaren Kristina Kappelin med lång erfarenhet att leva och verka i Italien är han en av vår tids mest komplexa politiska personligheter. Det skriver hon i förordet till sin nya bok ”Berlusconi – italienaren”. Hon vill med den problematisera bilden av honom.

Det lyckas hon med utan att på något sätt skönmåla honom. Tvärtom, här finns alla hans vårtor med i tio kapitel fullmatade med fakta och reflexioner om olika aspekter på ”berlusconianismen” på en glasklar journalistiska prosa. Hon avslutar med litteraturtips för fördjupning.

Kappelin har rätt i att politikern och privatpersonen Berlusconi aktiverar fördomsfulla italienska stereotyper som ”spaggen”, ”gipskatten”, den latinska älskaren och maffioson i Gudfadern-tappning. Speciellt i de anglosaxiska och amerikanska medierna behandlas han mestadels med en lätt överlägsen ton som ibland övergår i en stilla förundran över att en sådan  karikatyr överhuvudtaget kan leda ett land.

Italien är inte Sverige påpekar Kappelin. En självklarhet med en poäng och som ibland måste formuleras. Vi tolkar allting i omvärlden utifrån våra egna värderingar och försanthållanden, om vilka vi inte alltid är medvetna. Vår blågula självbild är nog förödande naiv till exempel och hindrar att se den korruption som lever och frodas i det svenska samhället.

Det är naturligtvis riskabelt att som Kappelin gör föra in begrepp som ”en italiensk själ” eller ”italiensk mentalitet”. Men det är en journalists skyldighet att komplicera världen för att motverka vår mentala lättja att så lätt tänka i schabloner. Det ska sägas att Berlusconi med sin vandel gör sitt bästa för att uppfylla våra fördomar med råge.

Italien är ungt land. Det fyller 150 år nästa år, 2011. Man får gå ända tillbaka till romarrikets fall för att hitta en nationell enhet som utövar makt över ”den italienska stöveln”. Ända sedan starten har den italienska staten befunnit sig i en kontinuerlig legitimitetskris. Italiens enande var ett elitprojekt med föga folkligt stöd. Ibland har en total kollaps hotat – som efter andra världskriget.

Italienare i gemen har låg tilltro till rättsväsendet och andra offentliga institutioner för att inte säga politiker. Det har ett pris, för det behövs en grundmurad, nästan oreflekterad tilltro till statens institutioner för att ett samhälle ska fungera någorlunda väl. När man mäter italienares lojaliteter  hamnar staten på sjunde plats. Familjen ståtar inte oväntat på första plats.

Den finns andra faktorer som utländska bedömare är omedvetna om. Italien har inte gjort upp med sitt fascistiska arv och Mussolini-tiden. Gianfranco Fini, som nu försöker kasta sin tidigare koalitionspartner Berlusconi ur sadeln, gjorde sina första politiska lärospån i det fascistiskt partiet MSI.

Till bakgrunden hör också ett storslaget förflutet, antikens Rom, vars kulturella och politiska arv alltid är närvarande i den politiska debatten.
Italiensk politik formas dessutom i skuggan av Vatikanen. Kappelin berättar om hur Berlusconi kliade den katolska kyrkan på ryggen genom att befria den från fastighetsskatt. Kanske som en kompensation för att han inte riktigt lever upp till de familjevärden som kyrkan predikar.

Vatikanen är Italiens största fastighetsägare och flitig lobbyist med en politisk agenda där kyrkans lära  är måttstock och evigheten deadline. Italien är i grunden ett mycket konservativt och kyrkligt land och överraskande elitistiskt, formalistiskt och byråkratiskt. Det märks inte minst på utbildningsväsendet.

Den så kallade mutskandalen, tangentopoli, i början 90-talet spelade Berlusconi i händerna. Den halshögg bildligt talat en politisk klass över partigränserna och ritade om den politiska kartan. Det regeringsbärande kristdemokratiska partiet försvann och vänsters utförslöpa  bar brant neråt. Med i byken följde socialistpartiets ledare Bettino Craxi som schappade till Tunisien. Det har visat sig att Craxi under den tid då Berlusconi byggde upp sitt kommersiella tv-bolag såg till att Berlusconi undgick att ställas till svars de brott mot lagar och bestämmelser på medieområdet han och hans medarbetare begick under hela processen. Han kunde med hjälp av premiärministers Craxi helt enkelt strunta i lagen.

Så här i efterhand framstår Berlusconis politiska intåg som en fet ironisk grimas i italiensk politisk historia. För när han bröt fram 1994 med sitt nystartade parti Forza Italia, som lät som en hejaramsa för läktarbruk, framstod han som något nytt: en entreprenör, en selfmade man som skapat sin förmögenhet med egna händer fjärran från den politiska klassen och den ekonomiska eliten. Heja Italien! Och en frisk fläkt i en medievärld där katolska kyrkan utövade ett betydande inflytande liksom en förstelnad högkulturell vänsterelit som gav attan i allt vad populärkultur hette. Ungefär som svenska politiker i början på 60-talet.

Silvio Berlusconi framstod som antipolitikern som ville få något gjort. Han hade ju visat lejonklon som ägare till Milan som han gjorde till ett storlag genom rätt spelarinvesteringar. Fotboll är politik i Italien.

I själva verket har han visat sig vara samma andas barn som de yrkespolitiker han påstår sig avsky. En maktspelare med rymligt samvete och en narcissist som älskar offentligheten. Mycket pekar på att maffian tidigt var inblandad både i hans affärsverksamhet och bildandet av Forza Italia. Svarta pengar tvättades vita i komplicerade finansiella operationer i ett företagskonglomerat där själva ogenomskinligheten skulle  avskräcka alla granskare.

Kappelin följer hans skärmytslingar med den långsamt malande italienska rättvisan. Anklagelser om korruption, mutor och bokföringsbrott har följt  i kölvattnet på han politiska karriär. Processer mot honom tycks ständigt pågå. Själv har han gjort sitt bästa för att skapa speciallagar och bevilja sig själv immunitet mot åtal för att klara sig helskinnad. Den politiska vänstern har inte varit särskilt effektiv i att använda de politiska medel som faktiskt funnits  för att stoppa hans framfart. I centrum står de intressekonflikter som följer av hans ställning som ledande politiker och ägare av ett stort medieimperium och företag i andra branscher.

Utan ständiga opinionsundersökningar för att känna vart vinden blåser och tv-mediet  – ingen Berlusconi. Han vet att en majoritet italienare inte läser tidningar. De flesta kan inte läsa tillräckligt bra för att tillgodogöra sig komplicerade texter.
Han har därför oblygt använt sitt tv-imperium för att utmåla sig som en doer förföljd av världens alla kommunister. Också den konservativa engelska tidskriften The Economists journalister kallade han utan att blinka för kommunister.

Berlusconi är en av de första kommersiella tv- entreprenörerna i Europa. Han förstod dess potential som säljmedium vare sig det gäller pasta eller politik. Inte för inte kallas han för ”Sua Emittenza” – ”Hans Höghet utsändaren”.   En italiensk Ronald Reagan.
I hans tv-värld har gränserna mellan det privata och offentliga, underhållning och politik suddats ut. Unga lättklädda tv-värdinnor, så kallade veline, utnyttjas skamlöst för att kittla den manliga blicken. Ibland har han låtit vissa av dem göra politiskt karriär. Homosexualitet är  tabu.

Men sanningen har börjat komma ikapp honom också här. Det är lätt att framträda med kraft i tv-kanaler man äger och säga de rätta sakerna och se dådkraftig ut – utan kritiska frågor. Politikern Berlusconi har arbetat för att minska yttrandefriheten.
Verkligheten är dock ingen tv-show och stanken från soporna i Neapel ger sig inte trots att han lovat att lösa problemet ett flertal gånger. Inte heller är Italiens ekonomiska situation så bra som han utmålat den. Kanske blir landet ett fall för EU.

Det som sticker mest  i ögonen på hans kritiker både inom och utan Italien är hans brist på allvar och okunnighet i utrikespolitiska frågor. Hans skämtlynne är dåligt tajmat och osmakligt.
Men allra mest omodern är Berlusconis machostil. Han är en torsk, sugardaddy, crooner och en  modern Nero med smak för high life  i en och samma person –  som då  och då  spelar stadsman och gör politiska överenskommelser och affärer med vänner som Putin och Khadaffi.

Charmigt? Knappast bara tröttsamt att läsa om. Den italienska feminismen har haft svårt att komma tills tals under senare år. Bara hälften av alla kvinnor i arbetsför ålder arbetar utanför hemmet. Italiens kvinnor föder inte gärna barn. Landet har Europas mest åldriga befolkning. Kyrkans kvinnosyn och den borttynande  mammaismen komplicerad bilden.. Otroligt nog är Berlusconi populär bland hemmafruar och en del unga kvinnor.

Berlusconi har inte uppfunnit macho-stilen. I inget annat västeuropeiskt land skulle en partiledare i regeringsställning med stolthet kunna vräka ur sig att hans parti har ”ståfräs”. Lega Nords Umberto Bossi, ledare för Italiens Sverigedemokrater, anspelar gärna på eleverade manliga organ som om det skulle garantera en klok politik.

Visst är Berlusconi synnerligen italiensk – men också kusligt tidlös. Hans populistiska maktfullkomlighet är gammal som gatan. Men hans medieregim pekar samtidigt framåt. Historikern Paul Ginsborg hävdar att Berlusconi som ingen annan har förstått att koppla samman ”modern köpgalenskap, kommersiell tv och politisk makt.”
Där har vi nog bara sett början. Också i Sverige har tv-mediets politiska bevakning förändrats i en populistisk riktning. Samma lättsamma anslag och lättköpta polarisering uppträder oavsett det handlar om politik, sport – eller Idolprogram.

Dixie Ericson ingår i Kulturdelens redaktion.