Roman: Den hemliga skriften
Recension, Skönlitteratur tisdag, december 7th, 2010Den hemliga skriften
Sebastian Barry
Översättning: Leif Janzon
Lind&Co 286 sidor.
Har utkommit
Sebastian Barry är en av Storbritanniens mest etablerade dramatiker och författare. Tidigare har han vunnit flera litterära priser, bland annat just för Den hemliga skriften. Barry är född i Dublin och bosatt i Wicklow på Irland och således väl insatt i den irländska kultur och det inbördeskrig som romanen tar avstamp i.
Roseanne, en själastark 100-åring, blev i unga år inspärrad på ett mentalsjukhus som nu skall läggas ner för gott. Hennes läkare, den bekymrade doktor Grene, börjar undersöka sin patients förflutna för att kunna bedöma om Roseanne kan anpassas till ett liv utanför sjukhuset. I jakten på Roseannes historia finner han ett dokument som redogör för hennes livsöde i detalj. En berättelse som skiljer sig markant från Roseannes egna minnen.
Historien tar sin början i Roseannes ungdom. Barry beskriver ett härjat land, plågat under inbördeskriget och på väg att falla samman. För den protestantiska Roseanne med familj är det inte lätt att leva i en by där katolicismen styr. I bakgrunden, likt en vakande skugga, finns den opålitliga fader Gaunt; en religionens man och en ulv i fårakläder. Roseanne växer upp till en självständig kvinna, oberoende av religion, vilket inte ses med blida ögon. Hon förälskar sig i en katolsk man och de gifter sig, all fientlighet till trots. Den hatiska situationen förvärras ytterligare av att en vän från det förflutna dyker upp, en protestantisk frihetskämpe. I en tid då enbart tanken på att träffa en annan man än sin egen ansågs vara syndig och fel leder denna, i grunden oskyldiga, bekantskap till katastrofala följder för Roseanne.
Barry målar upp ett porträtt av en stark kvinna som kämpar för rätten till fri kärlek i en karg verklighet. Roseanne starka vilja och skönhet sticker i ögonen på de män som utsett sig själva till religionens apostlar. En kvinnas fria vilja måste kontrolleras, allra helst kvävas i sin linda. Roseanne isoleras, utdömd till ett fattigt och eländigt liv i sitt lilla plåtskjul. Från byborna haglar smädelser och illvilja. Trots det håller Roseanne huvudet högt, hon tappar aldrig tron på sig själv eller sina övertygelser, vilket gör henne till en tilltalande och sympatisk romanfigur.
Barry lägger ut förvillande många agnar för läsaren att nappa på. Romanens narrativ rör sig ständigt mellan dåtid och nutid, mellan Roseanne, doktor Grene och viktiga sidokaraktärer. När så slutet närmar sig kan jag inte låta bli att förvånas över att Barry faktiskt lyckas binda samman alla lösa trådar. Inte minst visar sig hans skickliga författarskap i den oväntade slutklämmen, subtilt utformad med hjälp av återkommande ledtrådar. I händerna på en sämre författare hade avslutningen säkerligen avslöjats långt innan brukligt.
Stilistiskt sett påminner Barry om en annan framgångsrik brittisk författare: Jeanette Winterson. De båda har ett ordförråd som fullkomligt dignar av litterär frukt, de beskriver gärna små detaljer ingående och älskar att brodera ut sina berättelser i tusen bihang. Den vitala skillnaden författarna emellan är att Winterson lyckas bättre än Barry. När Winterson hänger sig åt en släktkrönika gör hon det med sprakande magi och mångfaldigt djup. Barry gör sitt yttersta för att trollbinda läsaren på samma vis. Ibland fungerar det utmärkt, men vid andra tillfällen är det förvånande styltigt och tjatigt.
Romanen är inte så tjock med sina, nästan, 300 sidor, men uppfattas som betydligt mer stinn. Att läsa Den hemliga skriften är lite som att stoppa i sig den där sista chokladbiten mot bättre vetande: för mycket av det goda.
__________
Sandra Wallin är manusförfattare och frilansskribent.
