Finns det egentligen någon svensk konst?
Essä onsdag, december 8th, 2010Konsten eller de fria konstarterna, musik, teater, litteratur, film, dans, bildkonst med flera, är en viktig del av samhällets kultur. Ja, i dagligt tal är det ofta dessa verksamheter som vi menar när vi använder ordet kultur.
Konsten är viktig för samhället på flera olika sätt. Som kommentator, som faktor i utvecklingen, som en del av näringslivet, för personlig utveckling, bekräftelse och välbefinnande och mycket annat. En av dessa viktiga funktioner, under vissa perioder kanske den viktigaste, är att konsten är nationellt identitetsskapande. Det är bland annat genom konsten som nation och nationell tillhörighet har definierats. Argumentationen runt detta har givetvis förändrats genom tiderna. Också den politiska vinkeln har skiftat. Särskilt intensivt var det när de moderna nationalstaterna bildades under 1800-talet. Men själva grundtemat – konsten markerar nationell tillhörighet – har bestått.
Även i samtiden har konstens betydelse för den nationella identiteten uppmärksammats ofta. I kulturdebatten på 1990-talet anfördes detta flitigt som ett positivt exempel på konstens möjligheter. Kanske hade mångkulturtanken då ännu inte slagit igenom eftersom diskussionen sällan berörde vad som inkluderade, vad som exkluderande och vilka konsekvenser som följde med.
Nu har diskussionen aktualiserats och fått lite andra förtecken på grund av Sverigedemokraternas kulturpolitik där det ”svenska” ska prioriteras.
Om vi tittar noggrant på konstens roll för den nationella identiteten blir bilden genast grumlig. Mycket lite är vad det tycks vara. Läget skiljer sig säkert en del för olika konstformer. Modern dans har inga som helst svenska rötter och är inte användbar för att beskriva det svenska. Men den från början latinamerikanska tangon har blivit en stark del av den finska identiteten. Arkitektur har, åtminstone delvis, nationell eller till och med regional bakgrund. Faluröda träbyggnader, gamla men också moderna, har en tydlig svenskhet.
Här finns det mycket att diskutera. Uppstår det till exempel någon särskild kvalitet i ens tillvaro om man bor i en Närkestuga när man lever i Närke? Men i det följande ska det enbart handla om i vilken mån bildkonsten kan betraktas som en del av den svenska identiteten.
Enligt gängse akademiskt synsätt så är bildkonsten uppdelad i folkkonst och elitkonst. Termerna varierar, uppdelningen är problematisk och särskilt begreppet folkkonst är diskutabelt. Låt oss som ett provisorium ändå använda dem i denna text.
Det har ofta hävdats att folkkonsten står närmre den nationella identiteten och att elitkonsten ofta är importerad eller i alla fall kraftfullt influerad av internationella tendenser.
Under vissa konsthistoriska perioder (till exempel Nationalromantiken. Ungefär 1890-1919) var det populärt inom elitkonsten att låta sig inspireras av folkkonsten för att på så sätt försöka komma åt något svenskt. Det kunde gälla motiv, ornamentik, material men också annat.
En konstnär som ofta får symbolisera Sverige, svensk konst och svensk inredning, är Carl Larsson (1853-1919). Han fick, och gav sig själv, mängder av uppdrag med syftet att gestalta det svenska. Till exempel de stora väggmålningarna Gustav Vasas intåg i Stockholm och dess omdiskuterade pendang Midvinterblot på Nationalmuseum. Men det som på sikt fick ännu större betydelse var alla hans små akvareller med motiv från hemmet Lilla Hyttnäs i Sundborn. Detta var huvudsakligen designat av hans fru Karin Bergöö. Här göts tre element samman till en fantastiskt effektiv och slitstark helhet – avantgardistisk heminredning, lantlig idyll och nationalism.
Själva stilen i hans måleri och många av grundidéerna i hennes inredning var dock import. Bland annat via den tongivande engelska tidskriften The Studio där den internationella stilen Art nouveau eller Jugend presenterades. Impulserna därifrån omvandlade de till något ”svenskt”. Kanske är det rimligare att säga att paret Larsson var framgångsrika i att introducera tidens mest moderna och internationella stil än att de skapade något unikt svenskt.
En annan konstnär som brukar anges som skapare av ”svensk” konst är Carl Larssons kollega Anders Zorn (1860-1920). De hade vissa likheter. De kom från fattiga förhållanden, de bosatte sig på landet, de deltog medvetet i projektet att uppfinna den ”svenska” kulturen och de var oerhört framgångsrika. Anders Zorn hade dock sina främsta framgångar i USA där han var på modet. När han var hemma i Dalarna så målade han vidare i en etablerad internationell stil – ett slags senrealism med impressionistiska inslag. Hans modeller var dalkullor och han vurmade för den tynande spelmansmusiken. Våra dagars årliga höjdpunkt för svenskheten är midsommarfirandet som till stor del var hans konstruktion. Efter eget huvud rekonstruerade han en idealiserad bondekultur. Svenskt? Tja… då var det konstruktion, idag är det tradition.
Även om vi går längre tillbaka är bildkonsten beroende av influenser från utlandet. Till och med mycket gamla arkeologiska fynd innehåller delar som härstammar från annat håll. Under medeltiden, när kyrkobyggena tog riktig fart, importerades helgonbilder, altartavlor, krucifix och nattvardsbägare från nuvarande Tyskland och Belgien i stor skala. Idag är allt detta en del av det svenska kulturarvet.
Så där fortsatte det. Mönstret bestod även när Sverige fick egen utbildning av bildkonstnärer genom Konstakademin. Den höll under lång tid så låg nivå att de svenska konstnärerna var tvungna att resa utomlands för att fullborda sina utbildningar. Länge reste de till Düsseldorf i Tyskland, senare blev det Frankrike som gällde. Svensk konsthistoria är en ganska enahanda katalog över osjälvständighet.
Också i vår tid finns det ett drag av osjälvständighet. Visserligen finns det nu fler konsthögskolor, och dessa håller mycket hög internationell klass, men konst från Sverige är inte högt rankad ute i världen. I svenskt konstliv råder en provinsiellt präglad ängslighet som yttrar sig i att mycket noga följa de aktuella amerikanska, engelska och möjligen tyska trenderna. Några nationella särdrag eller riktningar är svåra att hitta. De är som fula dialekter, man vill helst träna bort dem.
Att definiera vad som är svensk konst är inte alldeles enkelt. Den sortens definitioner är i konsthistorien notoriskt besvärliga. Den ”franske” konstnären Marc Chagall var född (och länge verksam) i Ryssland och tillhörde en judisk minoritet. Att bestämma hans nationalitet och hans konsts nationalitet är en knepig uppgift. Eftersom han är känd och omtyckt hävdar ryssarna att han är rysk, fransmännen att han är fransk och israelerna att han främst är judisk. Liknande förhållanden finns ofta i konsthistorien. Anledningen till att frågeställningen lever beror sannolikt på konstens funktion som nationell identitetsskapare. Att försöka hävda att konsten är universell fungerar dåligt. Det blir bara vackra ord. Så fort vi tittar på den krassa konstmarknaden kan vi konstatera att med undantag för ett toppskikt inom bildkonsten så är den övriga marknaden i huvudsak regional. Vill man sälja en målning av Närkekonstnären Axel Borg så bör man göra det i Örebro. I övriga landet får man sämre betalt och i resten av världen finns det knappt några försäljningsmöjligheter alls.
En korrekt definition av svensk konst är naturligtvis att konst producerad i Sverige är svensk. Men en sådan definition är ganska meningslös. Etiketten ”svensk” vill i detta sammanhang komma åt egenskapen svenskhet. Här spelar antagligen tiden en stor roll. Den kan vara viktigare än många andra markörer. Så betraktas till exempel potatis (introducerad i Sverige i slutet av 1600-talet) som väldigt svensk. Medan pizza (som slog igenom hos oss i början av 1960-talet och idag dominerar i svensk restaurangnäring) fortfarande är utländsk.
Fast vitlök är en luring. Den är en symbol för det utländska, av många betraktad med misstänksamhet och avsky. Men arkeologerna har upptäckt att vitlök odlades och åts i Sverige redan under den så kallade vikingatiden. Kanske alltså ursvensk?
Förutom hur länge en företeelse funnits i landet hänger dess svenskhet antagligen ihop med hur den har mottagits, integrerats och förändrats utifrån de lokala förutsättningarna. Så har skett med potatisen. Så har också i någon mån skett med kebaben som nu nästan enbart kan fås i försvenskad form där råvaran är nötfärs istället för fårkött. Men elitens bildkonst har inte påverkats i någon större utsträckning under sin tid i Sverige.
Den nationalromantiska epoken inom konsten inträffade i Sverige ungefär 1890-1915. Då sökte bildkonstnärer, arkitekter och designers mycket medvetet och systematiskt efter det svenska. Resultatet var ingen isolerad konstnärlig riktning. Dels var den nationalromantiska ideologin bakom denna konst spridd över hela Europa. Dels blandades det ”svenska” med internationella konstnärliga idéer. I många fall känns det svenska rätt påklistrat. En målning kanske inte blir mer ”svensk” enbart för att den föreställer svenska flaggor…
Inom bildkonsten tycks det endast finnas två perioder där Sverige visar upp en gedigen särart. Båda har dock sina frågetecken. Den ena är den så kallade vikingatiden (790-1100 eKr). Termen vikingatid är inget som nutida historiker gillar. Den är en nationalistisk1800-talskonstruktion med många falska drag som till exempel de efterhängsna hjälmarna med horn som aldrig fanns under den tiden. Yngre järnålder är en mer korrekt benämning på epoken. Så här skriver Maja Hagerman i sin bok Det rena landet: ”Kanske var det för att liva upp arkeologins lite torra skildring av sagornas tid som Montelius nu började använda ett ord som skulle komma att bli mycket välkänt med tiden. Han kallade de sista tre århundradena av hednatiden för ’vikingatid’, något som måste ha låtit mycket mer lockande för den breda publiken än facktermen ’yngre järnålder’. Det verkar som om Montelius använde ordet första gången i en artikelserie som han skrev för tidskriften Förr och Nu år 1872 med rubriken ’Lifvet i Sverige under vikingatiden’.”
Under den yngre järnåldern uppstår i Skandinavien unik konst vars spår är synliga i båtbyggen, vapen, smycken, arkitektur och runstenar. Dess ornamentik med drakslingor och andra ingredienser är mycket egen. Dock egentligen inte svensk av två skäl. Dels fanns nationen Sverige inte vid denna tid. Dels var denna konst utbredd också i nuvarande Danmark, Norge, Island, Storbritannien, Irland, Ryssland med flera platser. Kärnområdet kan dock ha varit i nuvarande södra halvan av Sverige.
Den andra perioden var det så kallade Dalmåleriet som blomstrade mellan 1790 – 1860. Vid den tiden fanns visserligen nationen Sverige men Dalmåleriet hade inte nationell utbredning, det var i stort sett en företeelse i ett enda landskap. Ibland har denna riktning inom bildkonsten kallats kurbitsmåleri på grund av en typ av blomsterornament som ofta förekom. Inom den akademiska konsthistorien används dock inte den benämningen. Dalmåleriet befinner sig i ett slags mellanläge mellan ”folkkonst” och ”elitkonst”. Dess centrum var inte i närheten av huvudstaden, hovet och akademin. Men dess utövare var drivna och välutbildade specialister. I Dalarna var den lokala överklassen deras beställare. De var inte anonyma som ofta ”folkkonstens” företrädare är. En lång rad identifierade och biografiskt beskrivna konstnärer träder fram som till exempel Winter Carl Hansson och Snarf Anders Andersson.
Både ”vikingatidens” ornamentik och Dalmåleriet uppmärksammades i nationalistiska sammanhang. Karl Axel Karlfeldt gör Dalmåleriet till en nationell angelägenhet med sina dikter, Dalmålningar utlagda på rim, under slutet av 1800-talet. Han ger dem ett uttalat nationalistiskt sammanhang. Så här uttryckte han sig i ett tal 1921: ”Dagens minne säger oss: Låt det som är svenskt vara svenskt! Några intrång på våra politiska gränser ha vi ej på länge rönt; ej heller lära vi vara villiga att tåla några.”
Anders Zorn kombinerade bägge stilarna när han byggde sin gård i Mora. Och båda stilarna återkom då och då under historien. Idag lever de ett fristående liv. Mest i form av souvenirer och så kallad hemslöjd. Dalmålningar produceras i diverse olika tekniker, akrylmålningar, offsettryck och dekorerade träskor, långt utanför Dalarnas gränser. Vikingatiden representeras av blågula plasthjälmar med horn. Dessa nyproducerade objekt har så lite att göra med sina förebilder att de kan beskrivas som självständiga delar i den innevarande konstepoken. Kanske de, trots den höga graden av historieförfalskning, är det mest svenska inom konsten som vi har. Ett antagande när vi pratar om nationell identitet är att den uppstått direkt ur myllan i en avlägsen forntid. Detta antagande måste nog även den mest inbitna nationalist rucka på. Nationell identitet, så som den nu kan se ut, byggs upp och förändras genom tiden.
Vi skulle kunna diskutera om inte Samekonsten har så unika drag att den borde passa in i detta sammanhang. Men dels är samekonsten utbredd i flera nationer och dels har den historiskt sett stått i motsättning till det ”svenska”.
En annan riktning inom bildkonsten har särskilt fotfäste i Sverige och det är naivismen. Den är också utbredd i andra delar av världen och kan, beroende på perspektiv, ses som en internationell företeelse. Likväl frodas den i Sverige på ett mycket självständigt sätt.
Kanske kan ”vikingakonst” och Dalmåleri åter låna sig till seriöst syftande nationalistiska projekt. Temat är visserligen grundligt genomtuggat men går eventuellt att köra en vända igen. Samekonsten och naivismen är nog svårare att använda i ett sådant sammanhang. Men visst skulle det vara spännande om Sverigedemokraterna adopterade Samekonsten?
—
Peter Ekström ingår i Kulturdelens redaktion
Sverige och samer hör inte riktigt ihop, samerna som måhända har levt inom Sveriges gränser har förmodligen ingen som helst önskan att indelas i någon slags ”svenskhet”. Ett eget folk med en egen kultur, språk och ett unikt levnadssätt. Som minoritetsfolk som har utsatts för överdriven beskattning av den svenska kronan upplever vi idag samerna som mer sammansvetsade än någonsin. En stolthet över sin etnicitet, vi ”svenskar” dock verkar inte ha samma rätt att kalla något ”svenskt” idag. För allt och ingenting kan tydligen vara ”svenskt”. Mångkulturens förespråkare vill inget hellre än gång på gång överträffa varandra med att hitta något som minsann inte är ”svenskt” julafton, pizzan och nu Karin Larsson.
Vad vi däremot kan bekräfta är att svenskar är inte något vi själva definierar, det gör de som är icke svenskar. Finnar, ryssar, amerikaner eller vad som helst ser mer vad en svensk är än vad vi gör. Svensk konst görs av svenskar.
Jag förespråkar att människor ska uppföra sig anständigt mot varandra. Jag förespråkar också att Sverige ska ta emot behövande månniskor från andra delar av världen och hjälpa dem till ett anständigt liv. Däremot är jag inte säker på att alla delar i mångkulturpolitiken är bra.
Min essä handlar om i vilken mån det finns konst som i djupare mening kan kallas svensk. Jag försöker visa att bilden är komplicerad. Svensk konst görs av svenskar skriver Ellen. Räcker det som definition? Är popbandet Roxettes musik svensk?
”Svensk konst görs av svenskar.” Det är en stipulativ definition – och en byråkratisk. Med det senare menar jag att den är användbar endast i byråkratiska sammanhang och saknar estetisk innebörd. Dessutom kräver den ytterligare en definition, nämligen av ”svensk”. En byråkratisk definition av ”svensk” är ”någon som är medborgare i Sverige”. I så fall skulle svensk konst vara detsamma som konst producerad av personer med svenskt medborgarskap. Det innebär att i samma ögonblick som en konstnär byter medborgarskap kommer hans eller hennes konst att omdefinieras så att det som fram till ett visst datum har varit exempelvis iransk konst efter detta datum är svensk konst. Och i fall av dubbelt medborgarskap kan vi alltså få konst som samtidigt är iransk och svensk. Det behöver inte vara något problem i sitt byråkratiska sammanhang. Men det har alltså inget som helst att göra med hur konsten ser ut.
Om man däremot med ”svensk konst” avser en konst med vissa estetiska egenskaper är definitionen ”svensk konst görs av svenskar” fullständigt obrukbar. Samtidigt är en estetisk definition av svensk konst ogörlig. Det innebär emellertid inte att det behöver vara meningslöst att använda ”svensk konst” som ett estetiskt begrepp, lika lite som det behöver vara meningslöst att tala om ”romsk musik” eller ”brittisk humor”. Genom konvention har vissa uttryckssätt, motiv etc. kommit att förknippas med ett visst geografiskt område eller en viss grupp. Det finns något i en bild, en låt, en sketch som gör att jag kan associera den till svensk, romsk och brittisk tradition och förutsätta att andra också gör en liknande association. I stället för att veckla in mig i en utförlig och teknisk beskrivning av en viss musik tar jag till den kommunikativa genvägen ”romsk musik” för att helt enkelt ge en ungefärlig uppfattning om hur musiken låter – precis som jag kan snabbeskriva en tavla av Odd Nerdrum som att den ser ”Rembrandtsk” ut.
Det innebär att en rom kan producera svensk konst, att en britt kan spela romsk musik och att en svensk kan excellera i brittisk humor. Det innebär också att vi kan tala om svensk musik med romska inslag och att vi mycket väl kan anse kåldolmar som en typiskt svensk maträtt även om dolmen har turkiskt ursprung. Etc. etc. Det är kort sagt en fråga om konventioner som kommit att knytas till vissa begrepp. Det som gör saken så känslig är väl att konventionerna i sin tur genererar uppfattningar om identitet.