Novell: Första kärleken

Inlagd av Erik Göthlin Recension, Skönlitteratur söndag, december 12th, 2010

Första Kärleken
Samuel Beckett

Översättare: Sebastian Duraffourd
Bladstaden Förlag 72 sidor.
Har utkommit

Irländska Samuel Beckett (1906-1989) var en allsidig författare som skrev prosa, lyrik och dramatik. Under första delen av sitt författarskap skrev han sina verk på engelska för att sedan börja skriva på franska då han under 30-talet bosatte sig i Paris, en stad han skulle komma att stanna i och där han nu ligger begravd. Beckett torde vara mest känd för sin dramatik och då kanske särskilt I väntan på Godot från 1952 som har satts upp på scen otaliga gånger och fortfarande gör det. Beckett erhöll nobelpriset i litteratur 1969. Första kärleken är en kortnovell som skapades under en intensiv period 1945-1946 då Beckett skrev ett stort antal noveller. Det var också med dessa noveller han började skriva på franska och därmed röra sig mot ett annat språkligt uttryck (det språkliga uttrycket, stilismen förändrades, inte bara språket i sig) än det han använt sig av när han skrev på engelska.

Historien tar sin början på en kyrkogård. ”Kronologiskt sett förknippar jag mitt bröllop med min fars död men jag kan ha fel” lyder den första meningen. Den unga huvudkaraktären som aldrig nämns vid namn (berättelsen är i jag-form) besöker sin fars grav för att ta reda på hans födelsedatum. Han har ett par dagar tidigare besökt den för att ta reda på dödsdatumet men nu när han har både änddatumen och kan på så sätt räkna ut att han borde varit 25 vid sin fars bortgång. Han har blivit utslängd från sitt rum i familjehemmet sedan faderns bortgång och irrar nu mest omkring i en underlig existens och lever på luften han andas, och lite mat ibland. Han besöker ofta en bänk belägen vid stadens kanal vid sina irrvandringar där han lägger sig för att vila. En dag träffar han en kvinna vid namn Lulu när hon ber honom att ge vid för lite plats på bänken. Lulu är en prostituerad kvinna, det förstår han, och han är otrevlig och direkt avvisande mot henne. Trots detta fortsätter hon att återkomma till bänken nästan varje dag. En handling som snart blir ritualiserad och en dag bestämmer sig han för att flytta in till Lulu.

Första kärleken är en novell på knappa fyrtio sidor. Handlingen är vid första anblicken inte heller särskilt avancerad, det första kärleksmötet som är ett motiv som använts otaliga gånger inom litteraturen och inom de andra konstformerna likaså. Men i Becketts värld blir det allt annat än en vanlig kärleksskildring. Kärlek förresten, ibland tvivlar jag på att det är en kärlekshistoria, i alla fall inte från huvudkaraktärens sida. Det är Lulu som framställs att behöva kärleken, att bli omhändertagen. Hon ställer villkorslöst upp för den ångestfyllda och otrevliga mannen som utan att fråga flyttar in i hennes lägenhet. Hon erbjuder honom dock ett rum, ett rum han snart tömmer på alla saker och förvisar ut i hallen. Man förstår inte riktigt Lulus motiv, hon erbjuder honom en villkorslös kärlek (eller är det bara sin ensamhet hon vill dela?) medan han bara parasiterar på denna.

Men huvudpersonen är också själv oförstående om begreppet kärlek och han funderar fram och tillbaka. Vad är kärlek? Är hans kärlek passionerad? Nej. Är den platonsk? Inte det heller. Han har tröttnat på hennes namn när han tänker tillbaka på henne och börjar kalla henne Anne. Men trots detta tänker han på henne. Han kommer fram till att han tänker på henne i alla fall en halvtimma om dagen. Borde inte det vara kärlek?

Stilistiskt är berättelsen väldigt avskalad och enkel, och med en tydlig berättare (jaget). Hela boken berättas genom minnet och fungerar också som en tematisering av minnet. Vad kommer man egentligen ihåg? Berättarjaget påpekar många gånger att han inte kommer ihåg detaljerna, att han inte vet hur det gick till längre men att han tror sig minnas hur det gick till. Vi kan alltså inte lita på berättaren. Det blir en kommentar till berättandet i sig, hur man väljer ut de delar man själv vill komma ihåg, och hur man kanske förvrider dessa och förstorar, gör dem till något annat än vad de faktiskt var.

Stilistiskt påminner boken också om en annan samtida roman, nämligen Camus Främlingen. Jämför Främlingens första mening ”Idag dog min mor, eller igår kanske, vet inte.” med Första kärlekens ”Kronologiskt sett förknippar jag mitt bröllop med min fars död men jag kan ha fel”. Det är samma ointresse och tveksamhet för hur det ligger till inför vad man som berättare berättar. Det finns också drag av den likgiltiga Mersault i Främlingen i huvudkaraktären i Första kärleken, samma ointresse för händelserna i livet. Allt är egentligen bara tillfälligheter.

Första kärleken är väldigt kraftfull i sin skildring av en ung mans helvetesresa. Jag säger helvetesresa för att han rör sig någonstans mellan levande och död. En uppgivenhet inför livet finns direkt i bokens början där han påstår att liken luktar genom jorden men att liklukten ändå är att föredra framför stanken från levande människor. Det finns alltså en dödsdrift hos huvudpersonen, en dödsdrift som också kan förklara hans klumpiga, otrevliga och parasiterande inställning till andra människor. Denna ångest, detta gränsland mellan liv och död som huvudpersonen upplever fångas väl och uttrycks mycket vackert av Beckett. Men en fråga kvarstår dock, var det kärlek?

Bladstadens utgåva av Första kärleken är en ytterst stilig volym som ingår i deras ”Mellanrum”-serie. En serie med översatt litteratur i kavajficksformat. Själv gick jag omkring med boken i vinterjackan för att läsa den på på ett kafé över en stark svart kaffe. Utgåvan är också försedd med ett fantastiskt efterord av Johan Gardfors på över tjugo sidor där Becketts författarskap och denna novell diskuteras på ett personligt och mycket informativt sätt. Imponerande.

__________

Erik Göthlin, film- och litteraturvetare.