Bok: Poeten med världens kortaste hår

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Lyrik, Recension tisdag, december 14th, 2010

Poeten med världens kortaste hår
Arthur Cravan
Översättare: Stina och Olle Orje
Bakhåll. 95 sidor. Utkommer den 15 december 2010.

Boxning och poesi låter nästan som ett motsatspar. Men där bedrar man sig. En bra versrad kan sitta som en rak höger och golva vem som helst. Och att fulla poeter tagit till knytnävarna är ju ingen hemlighet. Men, okej, att boxare också skriver poesi är kanske inte så vanligt. Men en har i alla fall gjort det: Arthur Cravan. Så har han också blivit legendarisk på ett sätt som han knappast hade blivit om han bara hade ägnat sig åt det ena eller det andra. Till legenden hör naturligtvis också hans mystiska försvinnande. Mitt under 1:a världskriget, 1916, lämnade han Europa för Amerika. På samma ångare reste Leo Trotskij. I New York umgicks Cravan bland annat med Marcel Duchamps, åstadkom några präktiga skandaler, begav sig till Mexiko, gifte sig med imagistpoeten Mina Loy, fick en dotter och – försvann. Året var 1918. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut säger.

Människan och poeten Cravan möter vi i Poeten med världens kortaste hår, en volym sammanställd och översatt av Stina och Olle Orje. Den inleds med en kort biografi som samtidigt blir ett collage av minnesbilder författade av vänner och kolleger som Cendrars, Picabia, Duchamps och Man Ray. Därefter följer ett antal dikter.
Cravan mätte drygt 2 meter och vägde 105 kg. Han var kort sagt en anslående man. Dessutom var han släkt med Oscar Wilde (eller snarare med hans fru som var syster till Cravans far). Det är inte heller så dumt när legender skall skapas. Att ha mött tungviktsvärldsmästaren Jack Johnson i boxningsringen är dock ännu bättre, även om det i det här fallet slutade med att utmanaren blev däckad i sjätte ronden. Som grädde på moset lyckades Cravan också bli utmanad av Apollinaire på duell och arresterad efter att under en föreläsning om modern konst på Grand Central Gallery i New York ha börjat kasta sina smutsiga underkläder på publiken.

Cravan föddes 1887 i Lausanne av engelska föräldrar. Efter ett kringflackande liv damp han 1909 ner i ett Paris präglat av Blaise Cendrars, Max Jacob och Apollinaire, av Ryska baletten, Picasso, makarna Delaunay och Stravinsky. Och det är här han hör hemma. Han grundade en tidning med det typiska namnet Maintenant (ung. ”Just nu”) och skrev så sarkastiska kommentarer om tidens konstnärer att han hamnade i fängelse. Han ville ”prygla hedern ur litteraturen och konsten” och slog fast att ”varje stor konstnär” måste ha en ”känsla för provokation”. Den som bara finner det vackra i det vackra är avtrubbad och värd vårt skratt. Hans dikter har titlar som ”Oh la la!”, ”Elefantens trånad” och ”Tågvissling”. Och i tidens anda, i den grabbiga modernismens och futurismens anda, skrev han rader som denna: ”Kom bara den som säger sig vara min like, / så att jag får spotta honom i synen.” Det hindrar inte att han också kunde deklarera sig som ”en känslig typ”. Men så här lät det å andra sidan lite varstans i Europa vid den här tiden, från Moskva och Sankt Petersburg till Bukarest, Zürich och Milano.

Lika tidstypiskt är Cravans intresse för storstaden och tekniken, för matroser och akrobater och atlantångare, för lokomotiv och skorstenar och elektriskt ljus – liksom vurmen för uppräkningar i stil med: ”Sällskapsmänniska, kemist, sköka, fyllbult, musiker / Arbetare, målare, akrobat, skådespelare, / Gubbe, barn, bedragare, skurk, ängel och rucklare / Miljonär, borgare, kaktus, giraff eller korp” osv. Cravan är alltså en man av och i sin tid. Världen ligger öppen och framtiden är redan här. Han drömmer om en ”konst och en musik, som vore helt och hållet skurkaktig” men vill också att jordgubbarna skall mogna. Han vill ”vara i Wien och i Calcutta / Ta alla tåg och alla båtar / Älska alla kvinnor och pröva alla maträtter”. Men entusiasmen har också en följeslagare, ett drag av sorgsenhet och, som han uttryckte det, ”atletisk melankoli”.

Jag har tyvärr inte tillgång till originalen så jag skall yttra mig försiktigt om översättningarna. Men det händer att jag saknar ett större flyt i texten. Detta är ju trots allt en flödande poesi, en poesi av framvällande associationer och infall. De få engelska tolkningar som jag hittat på nätet har det som jag saknar i de svenska versionerna, och de får mig också att undra över en del i de svenska versionerna. I dikten ”Hejare!” (”Hie!” på engelska) kan man t.ex. läsa: ”Vad gör man? / Låt oss pröva med frisk luft / Kanske den kan bota mig från / Min ödesdigra mångfald!” På engelska lyder raderna: ”What next? / Assume a distinguished air, / Manage to leave behind perhaps / My fatal plurality!”

”Assume a distinguished air” är förvisso något helt annat än ”Låt oss pröva med frisk luft” – och nog låter det vettigare. Men vad står det på franska? Det frågar man sig också när man läser: ”Som vapen väljer jag Uhlans lans.” Tänker han låna ett vapen av någon som heter Uhlan? Rimligen skall det vara ”ulanens lans”. En ulan (på franska ”uhlan”) är ju helt enkelt en husar beväpnad med just en lans.

Kritiska kommentarer som dessa förbleknar emellertid mot det faktum att vi får en chans att bekanta oss med den korthårige och muskulösa poeten som utmanade både Jack Johnson och kulturetablissemanget. Jag är väl inte helt övertygad om Cravans poetiska storhet. Konstnärligt tycks han trots sina dryga två meter inte nå upp till kollegerna Apollinaire, Cendrars och Jacob. Men det hindrar inte att han är en stämma i tiden som jag gärna och med stort nöje tar del av. Poeten med världens kortaste hår är självklar läsning för alla med minsta intresse för modernismen och dess slagkraftiga banbrytare.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
PS. Vill man se Arthur Cravan boxas – eller möjligen beboxas – finns ett märkligt filmklipp från Spanien 1916 där en liten knatte far runt och hamrar vilt på den högreste Cravan som just inte verkar bry sig.