CD: Valarnas sång

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivor onsdag, december 22nd, 2010

Ketil Bjørnstad: Hvalenes sang – Oratorium (Grappa/Naxos)

Anneli Drecker (sång), Svante Henryson (cello), Ketil Bjørnstad (piano), Bjørn Charled Dreyer (gitarr), Bjørn Kjellemyr (bas), Rune Arnesen (trummor), Sven Persson (ljuddesign), Sjøbodkoret, Olav Næss (dirigent)

Vilken bra jazzmusiker Ketil Bjørnstad är visade han i våras med Rememberance (ECM). Tillsammans med tenorsaxofonisten Tore Brunborg och trummisen Jon Christensen skapade han där melodisk och melankolisk nordisk jazz av ädlaste slag. Men Bjørnstad har också en annan sida. Han vill mer. Ibland söker han sig till den enkla visan och ibland till större, för att inte säga storvulna, projekt som närmar sig konstmusiken. Men ju mer ”seriös” han vill vara, desto banalare riskerar han att bli. Det gäller även hans stora oratorium Hvalenes sang.

Det skrevs 2009 till 200-årsminet av Svend Foyns födelse, en remarkabel man som i början av 1800-talet revolutionerade valfångsten och valnäringen och blev Norges rikaste man. Han uppfann den effektiva granatharpunen och bidrog därmed verkningsfullt till att nästan utrota de djur han jagade. Till sjöss var han hänsynslös; på land drev han sociala projekt. Men idag är ju en kommersiell valjägare knappast någon som man ägnar okritiska och storstilade hyllningsverk, inte ens i Norge. Och Bjørnstad har mycket riktigt valt texter av annat slag och med en andlig dimension, nämligen dikter skrivna av antroposofiskt inspirerade poeter som Alf Larsen och Aasmund Brynhildsen. För all del. Men det musikaliska materialet håller inte riktigt för formen. Här finns utmärkta enskildheter, alldeles speciellt de där Bjørnstad inte bryr sig om att vara så förtvivlat ”vacker” och andäktig och storslagen. I t.ex. ”Hvor stille denne natt” visar han vad han kan, och här liksom i ”Jeg sprang på isflak” avslöjar Anneli Drecker vilken spännande röst hon har om hon får chansen. Så nog är det synd att så mycket annat framstår som musikaliskt inställsamt.

Det är som om Bjørnstad gestikulerar vidlyftigt och känslofullt för att övertyga oss om verkets storhet. Problemet är att i stället för att höra denna storhet ser jag alltför ofta framför mig en man som är fullt upptagen med att just gestikulera.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Foto av Ketil Bjørnstad: Ken Opprann