Hem » Film, Recension » Bio Roxy: Soul Kitchen

Bio Roxy: Soul Kitchen

Soul Kitchen

Komedi, Tyskland, 2010

Regi:  Fatihs Akin

I rollerna: Adam Bousdoukos, Moritz Bleibtreu, m.fl.

Längd: 96 minuter

Biopremiär:  19:00 den 25/12 2010 på Bio Roxy

———

Att tysk film idag är något att räkna med är inte direkt någon hemlighet. Kritikerrosade filmer som Undergången (2004), De andras liv (2006) och Baader Meinhof Complex (2008) har både rikligt belönats och satt ribban mycket högt. Gemensamt med dessa filmer är att samtliga hanterar känsliga och tunga perioder av den tyska historien. Inte så konstigt kanske med tanke på den roll Tyskland spelat under 1900-talet kan man tycka. Men det finns även andra mer lättsamma och lättsmälta porträtt av dagens Tyskland. Fatihs Akins komedi Soul Kitchen är ett sådant exempel.

Hamburg är skådeplatsen och vi får följa livet kring den grektyska krögaren Zinos (Adam Bousdoukos) restaurang Soul Kitchen. Zinos själv har det dock inte helt enkelt. Restaurangen går inte riktigt ihop och skattmasen hotar med konkurs. Samtidigt ska Zinos flickvän flytta till Shanghai och deras förhållande börjar knaka i fogarna. Plötsligt dyker också Zinos broder Illias (Moritz Bleibtreu) oväntat upp och vill ha ett jobb, åtminstone på papperet.  Illias sitter egentligen i fängelse men får komma ut tidigare ifall han hittar någonstans att arbeta. Han tycker broderns restaurang är ett kanonbra alternativ och Zinos klarar inte av att säga nej. Som inte det var nog håller Zinos rygg på att ge vika och han får allt svårare att ta sig ur sängen. Men mitt i allt strul, och precis när Zinos bestämt sig för att sälja restaurangen, händer något. Zinos nya kock vägrar laga den mediokra mat som finns på menyn och börjar ta egna initiativ. Eftersom skattmasen tagit resturangens stereo låter också Zinos en av de anställdas rockband repa i restaurangen. Sakta, och utan att det egentligen är meningen, förändras Zinos restaurang Soul Kitchen till något helt annat. Med pulserande musik och den nya kockens exotiska maträtter börjar plötsligt restaurangen göra skäl för sitt namn.

Trots att det är en hel del trassel i Soul Kitchen så är det en ganska lättsmält och glad historia. I filmens centrum finns hela tiden restaurangen och de båda brödernas relation till vänner, kvinnor, och inte minst varandra. Det finns även en glädje bakom Fatihs Akins regi som faktiskt påminner om vår egen Josef Fares. Akin bygger också upp sin film på ett liknande sätt som Fares gjorde i Jalla! Jalla! (2000) eller nu senast i Farsan (2010). Det är vanliga människor med högst mänskliga problem som försöker trassla sig fram genom livet. Att karaktärerna är av olika etniska ursprung är inget som lyfts fram som ett problem utan snarare som en motivation till komiska och förvirrade situationer. Även skådespelarna verkar trivas och kanske är det inte så konstigt att Adam Bousdoukos som spelar Zinos känns så trovärdig i sin disträa lufsighet. Det är han och regissören Fatihs Akin som står bakom manuset och man kan misstänka att mycket i filmen är inspirerat av deras egna upplevelser. Lite kul är det också att den tyska filmveteranen Udo Kier blixtrar förbi i en liten roll. Hans närvaro höjer alltid en film oberoende av dess genre.

Det känns verkligen att Fatihs Akin vill lyfta fram det moderna mångkulturella Hamburg och de människor som finns där. För att göra det har han blandat två mycket typiska kulturutryck nämligen mat och musik. Detta är naturligtvis en kanonbra idé och allra helst den väl valda musiken fungerar utmärkt. Problemet är att det är lite väl mycket pulserande yta ibland. Oftast sitter man med ett leende på läpparna men ibland blir det lite väl fånigt och uppspelt. Dessa överdrivna scener är förmodligen menade att vara hysteriskt roliga men de hittar inte riktigt rätt och ger istället en lite tramsig känsla. Lite trams kan man ju klara av men det krävs då en bra komiskt timing och lika roligt som när Torkel Petersson gör ”machosallad” i Farsan blir det aldrig. Förövrigt är Soul Kitchen en ganska välsmakande, och framförallt välljudande pyttipanna.  Filmens positiva mottagande i Tyskland visar också att den uppenbarligen ligger rätt i tiden. Den till ursprung turkiska Fatihs Akin har även i sina tidigare, mer seriösa filmer Mot väggen (2004) och Vid himlens utkant (2007) behandlat det moderna månkulturella Tyskland. I Soul Kitchen har Akin istället bytt den seriösa pekpinnen mot farsartad humor vilket faktiskt känns som ett fräscht och smart grepp. Kanske Akin på detta sätt når ut till ännu fler åskådare och på så sätt kan hjälpa de tyska samhällsgrupperna att närma sig varandra. Kanske är det just denna typ av kulturella initiativ som behövs i Europa just nu så vi inte går i samma fällor som Tyskland gjorde under 1900-talet. Helt omöjligt är det inte heller att vi får se en ny våg av tyska månkulturella feelgoodkomedier likt den vi fick i Sverige efter Jalla! Jalla!.


Kristoffer Pettersson är filmvetare, filmbloggare och frilansande skribent.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree