Bok: Det löstagbara sinnet
Facklitteratur, Recension måndag, december 27th, 2010
Det löstagbara sinnet: Historia om glasögon
Ingemar Lundkvist
Carlsson. 178 sidor. Har utkommit.
Ingemar Lundkvists Det löstagbara sinnet: Historia om glasögon skapar hos mig en stor längtan – efter en förlagsredaktör. Ämnet är hur intressant som helst, och det här hade verkligen kunnat bli en lärorik, spännande och underhållande kultur- och vetenskapshistoria. Men det hade krävt en annan och högre ambitionsnivå. Däremot hade det varit bättre med en lägre ambitionsnivå när det gäller stilkonst. Viljan att vara spirituell och stilistiskt underhållande är nämligen större än förmågan vilket resulterar i en lite pladdrig och tillkrånglad framställning.
Som det nu är tycks författaren helt enkelt ha tagit en grabbnäve gamla artiklar och utkast och notiser ur skrivbordslådan och slumpartat satt ihop dem till något som till det yttre är en bok. Den har hårda pärmar och gör ett tilltalande första intryck med sina många illustrationer i färg. Men innehållet är osannolikt ostrukturerat vilket inte bara medför förvirring utan också att vissa saker tjatas om till förbannelse medan annat snabbt glids över eller inte behandlas alls. Lika återkommande som fruktlösa är spekulationerna om kinesernas eventuella bruk av ögonlinser, och jag vet inte hur många gånger det omtalas att glasögon i vår mening troligen uppfanns i norra Italien runt 1285. I stort sett varenda gång, och det är ett antal, som Alhazen omnämns får vi samtidigt veta att han var en arabisk läkare och fysiker som egentligen hette Ibn-Haitham och levde 965–1040. Nå, en viss variation erbjuds vi faktiskt när det gäller dödsåret som ibland skrivs 1038 och ibland 1039.
Den äldsta skriftliga källa som omnämner brillor utgörs av en predikan från 1305 av den florentinske munken Giordano da Rivalto: ”Det är ännu icke mer än tjugo år sedan man fann på konsten att göra glasögon genom vilka man ser bättre. Det är en av de bästa och nyttigaste konster som finns i världen. Jag har själv talat med den man som först uppfunnit och tillverkat dem.” Här rör det sig om läsglasögon (konvexa linser). Glasögon för närsynta (konkava linser) tycks ha dröjt till mitten av 1400-talet men ägnas av någon anledning inte så stort intresse i boken. Alla hälsade emellertid inte uppfinningen med samma glädje som munken Giordano. Lundkvist nämner helt kort (vid flera tillfällen!) att motståndet var av såväl vetenskaplig som vidskeplig art, men tyvärr utvecklar han aldrig ämnet.
Som populärvetenskap lämnar alltså Det löstagbara sinnet mycket övrigt att önska. Men visst är det lite roligt att just en framställning om glasögon så totalt saknar fokus.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion samt bär glasögon.
