Roman: Spela dam med månen.

Inlagd av Peter Ekström Recension, Skönlitteratur måndag, december 27th, 2010

Spela dam med månen
Giuliana Morandini
Översättning: Pia Lundgren

Nya Doxa. 191 sidor. Har utkommit.

Zeusaltaret från Pergamon (Bergama) i nuvarande Turkiet står rekonstruerat i ett museum i Berlin. Det är en fantastisk skapelse. Trots rekonstruktionens begränsningar och att den berömda skulpturfrisen till stora delar är förstörd så måste altaret räknas till ett av den klassiska epokens viktigaste, mest avancerade och smärtsamt vackra konstverk.

Benämningen ”altare” kan, för den som inte sett detta verk, vara lite missvisande. Det handlar om en stor byggnad som ingick i en omfattande tempelanläggning. Denna var i huvudsak byggd 200-100 f Kr under den hellenistiska epoken. Dåvarande Pergamon var ett mycket viktigt kulturcenter. Där fanns palats, tempel, teatrar och ett bibliotek. Detta bibliotek var berömt och konkurrerade med det i Alexandria. Därför förbjöds export av papyrus från Egypten och i Pergamon fick man av den anledningen skriva sina böcker på beredda djurhudar – pergament.

Mina känslor inför den antika kulturen är inte så intensiva. Men när jag första gången såg den dramatiska striden mellan gudar och giganter på Zeusaltarets fris, så blev jag starkt berörd. Peter Weiss stora romanprojekt Motståndets estetik (1975-1980) med sin utgångspunkt i altarets skulpturer, som jag läst innan, fick då djupare förankring. Sedan dess har mitt intresse för Zeusaltaret bara blivit större. När jag har varit tillbaka i Berlin så har jag besökt Pergamonmuseet igen och varje besök har gett nya upplevelser.

Därför var jag förväntansfull när Giuliana Morandinis prisbelönta roman om Zeusaltaret och dess tyske upptäckare Carl Humann (1839-1896) Spela dam med månen nyligen kom ut på svenska. Det är en ganska tunn bok och jag trodde att jag skulle läsa igenom den i ett nafs. Men språket var sådant att jag bara kunde ta mig fram en liten bit i taget. Och för varje ny läsning svängde boken om. Vilken genre hörde den hemma i egentligen? Skönlitteratur, javisst. Dokumentär, nja. Historisk roman, nej inte på gängse sätt. Biografi, knappast mer än i små fragment. Prosadikt, ja i vissa stycken. Också språket varierade. Från ganska sakligt till mycket blommigt. Och därifrån och tillbaka igen.

Stora delar av boken är ett försök att levandegöra hellenismens kultur och människor. Detta sker i febriga drömska bilder med Carl Humanns person och epok som mellanlänk. Det är skulpturerna och den okände skulptören som ska fås att leva. Giuliana Morandini försöker ladda språket med sensualism och stillsam erotik så att den försvunna epoken ska kunna återupplevas till någon liten del. Så här kan det låta: ”De hade ätit hackat kött, som tillagats med så starka örter att man inte kände smaken på köttet. De hade rört vid unga flickors lukter och kroppar, närmat sig det förbjudna, det vill säga hudar som marmor och kysst bröst ljuvare än persikor.” Hon löser upp gränserna mellan tiderna, mellan människorna och gudavärlden, mellan dröm och verklighet. ”Det är sant, för ögonblicket syntes striden förlorad såväl i marmorn som i livet i staden och omgivningen, men skriken av smärta och protester som skulptören hade fört samman var häftiga, intakta, och om striden skulle upprepas, skulle kanske inte gudarna, herrarna, mer varit i stånd att slå ner giganternas mod.”

Formen är modern men ambitionen har något gammaldags över sig. Ännu en tolkning av historien för att passa samtidens syften. Så kanske det måste vara? Det är vår rätt och också vår enda möjlighet att se historien med samtidens ögon. På 1970-talet utnyttjade Peter Weiss Pergamonfriserna till en klasskampsskildring. Giuliana Morandini verkar vara mer intresserad av handeln som drivkraft. Industrimannen Alfred Krupp som var med och finansierade utgrävningarna av altaret får uttala sig så här i boken: ”Ibland blir det dyrt att lyssna på konstnärerna och också farligt. Någon skulle kunna göra som ni säger och inte längre finna vägen till ekonomin. Ni lämnar oss i en terräng där platsen är utan tid och där också den som betraktar vinsten som mål skulle kunna lära sig att drömma.”

Det finns viktiga problem som Giuliana Morandini inte tar upp. Ett grundläggande sådant är varför Zeusaltaret befinner sig i Berlin och inte i Turkiet. Vad var den turkiska inställningen då? Vilken är den idag? Under 1800-talet flyttades stora delar av världens konstskatter till Västeuropas huvudstäder. Detta röveri lyckades den europeiska kultureliten rättfärdiga i så hög grad att tjuvgodset till största delen fortfarande är oskiftat. Det mest kända exemplet är de så kallade Elgin Marbles, det vill säga marmorskulpturerna från Parthenontemplet på Akropolis i Athen som earl Elgin stal och som nu finns i British Museum i London. Dessa har den grekiska regeringen försökt få tillbaka i decennier. Sådan problematik berör inte författaren med en stavelse. Frågeställningen är ändå så central att jag inte kan låta bli att undra varför.

I baksidestexten till Spela dam med månen refereras till ny forskning om Zeusaltaret. Detta gäller vem konstnären är som ansvarade för altarets skulpturer. Denne har länge varit okänd men nu har forskaren Bernard Andreae föreslagit atenaren Firomakos som mästaren bakom frisen. Denna tes tar Giuliana Morandini upp i boken.

Men annan, inte längre så ny, forskning om hur antikens skulpturer och byggnader var bemålade tar hon inte alls hänsyn till. Tvärtom vimlar boken av syftningar på marmorns ädla vithet. Därmed så spär hon på den historieförfalskning om antiken som genomfördes under seklerna efter renässansen. Detta tas upp i den stora utställningen Vita lögner (pågår till 30 januari 2011) på Medelhavsmuseet i Stockholm. Denna bygger på tysk forskning i ämnet. Men myten om den vitskimrande antiken är en efterhängsen lögn. Giuliana Morandini går vidare i samma spår.

__________

Peter Ekström är en del av Kulturdelens redaktion.