Bok: Eric Ericsons Korrespondens

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skönlitteratur torsdag, december 30th, 2010

Korrespondens

Eric Ericson

Kartago. 528 sidor. Har utkommit.

.

.

”BLI VÄN MED VANSINNET. VÄLKOMMEN TILL SÄVSJÖ PÅ JULAFTON.”

Den som inte var där får väl skylla sig själv. Jag måste erkänna att jag fortfarande är ovän med vansinnet. Men så läste jag inte heller denna inbjudan förrän efter jul. Jag har helt mig själv att skylla. Eric Ericsons Korrespondens utkom den 2 december. Men låt oss inte gråta över spilld mjölk. Låt mig i stället ställa en fråga: Är du en sån där som misstror alla myndigheter, institutioner och företag? En sån där som tror att de befolkas av idel snorkiga och oförskämda personer som bara vill dig illa? Då är det här boken för dig – i alla fall om du är villig att riskera din världsbild.

Eric Ericson har under många år skrivit brev, tusentals och åter tusentals brev, till allt från Skansen, Älvsbyns kommun, Swedbank och Philip Morris till Nationalmuseum, Rockland Model Train and Traction Club, Föreningen Försvara Elefanterna och Svenska Spel. Det finns inte ett land på denna jord som inte fått ett brev från Eric Ericson där han kommer med befängda erbjudanden som ingen för död och pina vill ha. Men tro nu inte att han bryskt avfärdas eller ignoreras. Det må vara Regeringskansliet eller BRIO AB, Coca Cola eller Gottsunda Teater, alla svarar – och man svarar sakligt och professionellt, ibland förbryllat men alltid hövligt, ja rent av vänligt. Det är nästan rörande. Det känns som om vi trots allt lever i den bästa av världar. Men samtidigt är det lite förödande – för boken. Det händer så att säga inget. Ingen myndighet avslöjas som inkompetent och inget företag gör bort sig. Efter ett tag känns det hela lite poänglöst. Det är som med Mr Bean: Världen är förnuftig och Mr Bean är galen. Så var det med den saken.

Men precis som med Mr Bean kan galningen ändå vara rätt rolig i sig – som i detta brev till Kronofogden i Helsingborg: ”Jag heter Torsten och jag är Pärs yngsta bror. I fyra år har jag jobbat med att sanera olika platser och saker. Att sanera är mitt kall och för mig ett sätt att leva. Jag tycker det vore bra att sanera hos er så jag planerar ett besök 11:e november. OSA gärna snarast.” I det här fallet blir faktiskt även svaret rätt roligt eftersom handläggaren valt att koppla på autopiloten och vill ha in kompletterande uppgifter – som t.ex. broderns personnummer!

Men Korrespondens består inte bara av brev av detta slag. Här finns även mer eller mindre, oftast mer, absurda infall och historietter, ibland illustrerade med naiva teckningar och med spelkort. Ericson har en sällsam faiblesse för just spelkort: hela spelkort, sönderklippta spelkort, spelkort med pratbubblor, spelkort utan pratbubblor … Över huvud taget uppvisar han en envetenhet för att inte säga envishet för att inte säga besatthet som inte kan undgå att göra intryck – ungefär som ångvälten inte kan undgå att göra intryck på asfalten. Den bastanta bokklunsen med sitt tjocka, fina papper artar sig till något av ett vardagsanarkistiskt konceptkonstverk, och även om man ibland tröttnar och snabbt bläddrar vidare är det svårt att inte fascineras av ansatsen och helheten.

Bokens höjdpunkt är ändå de informationsblad som Björn Hansson, personalansvarig och skyddsombud vid Konsum Kristineberg, tänks skicka till kundkretsen. De bildar en egen liten absurd brevroman som med djävulsk precision fångar ett folkhem som någonstans gått väldigt snett. Från att vara en välmenande och kundorienterad Konsumföreståndare, typ alla skall vara med, förvandlas Hansson till en kränkt och vansinnig sektledare när det visar sig att alla faktiskt inte vill vara med. Det är genialt. Det är vansinnigt roligt. Det är hemskt. Jag skrattar så tårarna rinner.

__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.