Bok: I skuggan av min bror
Facklitteratur, Recension fredag, december 31st, 2010I skuggan av min bror
Uwe Timm
Översättare: Jörn Lindskog
Thorén & Lindskog. 163 sidor. Har utkommit.
Vad får en vanlig ung man att i december 1942 frivilligt anmäla sig till Waffen-SS, närmare bestämt till elitenheten SS-Totenkopfdivisionen, den som hade en dödskalle både på mössan och på kragen?
Karl-Heinz Timm var 18 år när han bestämde sig för att tjäna fosterlandet, det fosterland som kallade sig Tredje riket och vars ledare hette Adolf Hitler. Karl-Heinz fick en kulspruta i handen och skickades österut som pansarsoldat. Nio månader senare kom han i vägen för ett pansarskott och tvingades amputera båda benen. Han dog på ett fältlasarett i Ukraina. Familjen mottog en låda med hans kvarlåtenskap: en kam, en tub tandkräm, tobak, några ordnar, foton och brev och en dagbok. När hans 16 år yngre bror, sladdbarnet, långt senare läser dagboken fastnar han på en anteckning från den 21 mars: ”Brohuvud över Donets. 75 m bort röker Ivan cigaretter, krubb för min kulspruta.” Där slutar han läsa. Men orden dröjer sig kvar: ”krubb för min kulspruta”.
Lillebror Uwe Timm är idag en framgångsrik författare i sitt hemland. Född 1940 har han som tysk haft vad man kan kalla moralisk tur. Han tillhör en generation som omöjligt kan vara personligt komprometterad av kriget – men som i gengäld tvingats se på sina föräldrar och äldre syskon med misstro. Broderns öde och dagbok har följt honom genom livet som en utmaning och uppmaning. Men det var honom omöjligt att skriva om det så länge fadern, modern och systern var i livet. Deras inställning var att låta de döda vila i frid, att inte rota i det som varit. Först sedan alla dött har Timm känt sig fri att ta sig an materialet, fri att ställa de nödvändiga frågorna utan att behöva ta hänsyn till någon.
En gnagande fråga är naturligtvis vilka operationer som brodern egentligen deltog i där på ostfronten. Inget tyder på att han tillhörde något specialkommando. Men har det någon betydelse? Var det inte snarare slumpen än personlig moral och övertygelse som avgjorde om man tog aktiv del i förintelsen eller inte? Det mest framträdande hos brodern är hans vanlighet, och just vanlighet var minst av allt någon garant för att förbli oskyldig. Egentligen finns det inte så mycket att säga om brodern. Han var den som hade faderns öga. Han var lydig, han var anständig, han var den tappre pojken. Så läggs bilden och minnet av honom fast – och omöjliggör en förståelse. Han förblir undflyende, oåtkomlig.
Uwe Timm växte upp i den döde broderns skugga. Så har hans bok också fått namnet I skuggan av min bror (Am Beispiel meines Bruders). Och lika mycket eller mer handlar den om Uwe själv och om hans far och mor och syster, om en tysk familj bland andra tyska familjer – på sitt sätt unik, på sitt sätt vanlig. Fadern tecknas med distans, modern med ömhet, systern med sorg. Inte minst uppehåller han sig vid efterkrigstiden, om sättet att tala om det som just varit. Förundrad noterar han hur man i det oändliga kunde älta vad som borde ha gjorts för att vinna kriget – utan att med ett ord nämna vad Nazityskland stod för och vad en sådan vinst hade inneburit. Ingen känsla av skuld, av att ha varit medskyldig, gav sig till känna. Man talade om det som hänt som ett ödesdrama och myglade till sig en offerroll. Nassar hade man ju inte varit i alla fall.
Men samtidigt var det här en tid när fadersauktoriteten falnade. Tidigare självsäkra fäder var inte längre herrar i sitt eget hus. De hade kapitulerat inte bara militärt utan även med sin livsstil och sina moraluppfattningar. De vuxna framstod som löjliga. ”Män som nyligen hade hälsats med respekt och rädsla, som hade uppträtt med bullriga kommandoröster, viskade plötsligt, sa, det visste jag inget om, sa, det ville jag verkligen inte, sa, nu blev vi förrådda igen.” Barnen såg sina pappor böja sig efter fimpar som de amerikanska soldaterna kastat, de såg dem göra allt det som de tidigare hade kritiserat och föraktat: de tog inte sitt ansvar, de tillgrep undanflykter, de skyllde på andra – de fegade.
Något direkt svar på frågan varför en vanlig ung man i december 1942 frivilligt anmälde sig till Waffen-SS får vi inte. Och det var väl inte heller att vänta. Men genom att till synes tala om annat lyckas ändå Uwe Timm ge ett slags förståelse för den miljö och tidsanda som format brodern. Karl-Heinz förblir en främling, men bilden av familjen klarnar som ett foto i ett framkallningsbad – och familjen står där mot en bakgrund av ett helt samhälle vars värderingar och drömmar bara alltför lätt lät sig förvandlas till en mardröm. Kanske den ursprungliga frågan bör omformuleras till: Vad skulle ha hindrat den unge mannen från att frivilligt anmäla sig till Waffen-SS?
PS. Svensk litteratur är som bekant stor i Tyskland. Tysk litteratur har svårt att göra sig gällande i Sverige. De stora förlagen tycks måttligt intresserade och översätter ytterst lite. Desto mer glädjande är det att vi nu sedan drygt ett år har ett förlag som exklusivt ger ut tysk litteratur på svenska. Thorén & Lindskog heter det, förkortat TL, vilket passande nog även kan uttydas Tysk Litteratur. I skuggan av min bror är deras sjätte och senaste utgåva. På förlagets hemsida hittar man f.ö. förklaringar till diverse företeelser och begrepp i boken.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Det verkar vara en mycket intressant och givande bok, som jag ska läsa snart. Men i sak är det inte så svårt att förstå, varför en 18-årig tysk yngling anmälde sig som frivillig till Waffen-SS 1942. Han får status av att tillhör en elit, och förmodligen både faderns och övrig omgivnings uppskattning. ” Han var lydig, han var anständig, han var den tappre pojken”, skriver Uwe. När han dör, där i Ukraina, är det en hjältes död, just då.
Tusentals unga män, har genom historien, offrat sina liv i krig, som de oftast kommenderats ut i, men ibland också frivilligt deltagit i. Varför? Tapperhet beundras och belönas, motsatsen föraktas och bestraffas i ett auktoritärt samhälle. Konstigare än så är det faktiskt inte.