Lyrik: Emil Boss
Lyrik, Recension torsdag, januari 13th, 2011Emil Boss
Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi
Albert Bonniers förlag, utkommer idag
———
Någon nykomling som skribent är knappast Emil Boss, men tidigare är han mest känd som konstruktör av spel eller som syndikalistisk debattör i aktuella fackliga stridsfrågor. Med samlingen Vad avlägsna vi ser ut man kan knappt tro att det är vi debuterar han nu på allvar som poet, och det låter ju som något helt annat än vad han sysslat med förut. Skillnaderna ska ändå inte överdrivas. Boss skriver en form av konceptpoesi med grund i egna erfarenheter som butiksanställd. Han utgår från till synes själlösa dokument som tidrapporter, arbetsscheman eller lönebesked. Dessa får dela utrymme med monotona uppräkningar av handgrepp eller repliker från arbete i en butikskassa, men också med några texter som mer påminner om traditionell poesi.
Monotonin blir ett viktigt stilgrepp som ger effekt, för man får genom själva tyngden av dessa uppräkningar med minimala variationer en känsla för arbetets karaktär. Genom de valda språkliga strategierna vill han visa alienationen. Människan framstår lätt bara som en kugge i maskineriet. Boss väljer att försöka få själva uppräkningarna och rapporterna att bli poesi genom att trycka dem i en diktsamling, samtidigt som den poetiska friheten i några fall också låter dokumenten förvandlas genom hans mer personliga tillägg, som även de präglas av saklighet. Motiven i de friare dikterna är också oglamorösa, och ofta vill han gestalta en grundläggande fångenskap i villkoren: ”även om vi kämpar hela natten kommer vi tillbaka till/ vår hemadress”.
I den konstsyn som verkar utgöra grunden för dikterna anas en grundläggande skepsis mot metaforpoesi av traditionellt slag. Ibland inleds en dikt med raden ”om jag skriver så här” – en gardering som vill visa att här skriver en språkmedveten och kritisk författare. En dikt slutar på det här sättet: ”om jag skriver// genom persiennerna visar vinterljuset upp/ sina långa liggsår// så är vi där igen”. Då är vi inne i bildpoesin, i det estetiskt präglade omnämnande som avlägsnar sig från den saklighet som verkar vara idealet för Boss. Språklig, och kanske politisk, medvetenhet förefaller för honom innebära ett avståndstagande från det som enbart kan uppfattas som esteticism. Inte alla radikala författare delar den här antydda specifika språkuppfattningen, utan är beredda att se användningen av ett konstnärligt språk som en motståndshandling i sig, vilken utmanar maktens diskurser.
Det finns en grundläggande sorg som kommer till uttryck i dikterna. Livet försvinner så fort, alltmedan mängden av det skrivna ökar. Han ställer en ”automatiserad biologisk nedbrytningsprocess” mot en ”tilltagande teckenmängd i filer på ark”. Så förvandlas en arbetsdags mödor till en tidrapports kliniska noteringar. Samlingens sista sidor består bara av en typografiskt markerad linje. Det är som om han vill säga att förloppet fortsätter utan oss. Därför känns det följdriktigt att ”måndag tisdag onsdag” är samlingens sista uppradade ord innan det språklösa tar vid.
—
Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och frilansskribent
