Bokhyllan 3: Första samlingen blev den sista

Inlagd av Kulturdelen Krönika måndag, januari 17th, 2011

Jag trodde det var en bok jag köpt, men det visade sig vid närmare betraktande vara två! Diktsamlingen av signaturen ”Shl”, tryckt 1877, innehöll några verser med Örebromotiv som gjorde mig lite nyfiken och priset, en tia eller två vill jag minnas, var ju överkomligt. Vem denne ”Shl” var hade jag ingen aning om och det verkade ingen annan heller ha. Men med hjälp av den nyligen bortgångne Örebrokännaren Morten P Hoogland kunde gåtan långt om länge lösas. Bakom signaturen dolde sig en poetiskt lagd lärare vid namn Anton Gustaf Sandahl, född 1831. I ett förord riktat till subskribenter beskriver han motivet för utgivningen som ”nervus rerum”, vilket enligt mitt latinska sentenslexikon är ett citat av Cicero och betyder ”tingens nerv”, det vill säga pengar. Ett motiv så gott som något.

Influtna medel ämnade Sandahl använda till att söka ”återvinna en förlorad helsa” och förhoppningsvis lyckades han med det – när jag gör en sökning i KB:s katalog ser jag att han så småningom också gav ut en bok med ”Minnen från Lannaskede sommaren 1891”. Lannaskede var en hälsobrunn i Småland.

Men nu var det alltså så att bandet med Shl:s dikter faktiskt råkade innehålla en diktsamling till – den som en gång i tiden lämnat böckerna till inbindning hade väl funnit det mest ekonomiskt att slå två flugor i en pärmsmäll, så att säga. Författaren till bok nummer två hette Hugo Montgomery Cederhjelm och honom var det lite lättare att hitta uppgifter om. Han föddes på Segersjö herrgård vid Hjälmaren 1847 och ”Dikter”, som trycktes 1871 hos Abr. Bohlin i Örebro, var hans debutsamling.

Innehållet är en blandad kompott: romanser och idyller, kärleksdikter, glada dryckesvisor och en del lite mer allvarsamma saker. Samma år som boken kom ut hade författaren avlagt fil kand-examen i Uppsala och lagt fram en avhandling med titeln ”Om det fantastiska lustspelet”. Han var också författare till studentspexet ”På Madagascar”, som hade urpremiär 1869. Där hade han hjälp av Axel Borg, med tiden känd konstnär i Örebro, och texten lär ha kommit till under en nattlig session över en kanna punsch. Spexet gjorde succé och det händer faktiskt att det spelas än i dag.

Efter examen reste skalden till Italien för att tillträda en tjänst som attaché vid svenska beskickningen i Rom. I april 1872 deltog han tillsammans med några andra svenskar i en utflykt till staden Sorrento och därifrån reste man över till Capri för att tillbringa några dagar på den natursköna ön. Väl därute bestämde sig sällskapet för att bestiga den höga Tiberiusklippan för att bese ruinerna efter ett palats från kejsar Tiberius tid. Unge Hugo var först uppe och i väntan på de andra slog han sig ned på en mur vid klippkanten. Efter vad som senare berättades ska den förfallna muren plötsligt ha gett vika, varvid besökaren tumlade utför kanten och störtade ned i ett bråddjup.

”Alla möjliga ansträngningar gjordes för att rädda honom, personer vilka voro vana vid den farliga fågelfångsten och ofta våga sina liv för några få öre, firades ned med rep, och berättade, efter långt sökande, att de på något avstånd sågo kroppen. Efter ytterligare någon ansträngning fingo de tag i densamma, men det var för sent att få den upp för klippan samma afton, så att bergsklättrarne först i gryningen i dag på morgonen lyckades få upp sin sorgliga börda.” (ur tidningsnotis om olyckan)

hade ännu inte fyllt 25 då han omkom. Hans första diktsamling blev också hans sista. Och Ny Illustrerad Tidning, som 1866 publicerat hans första tryckta alster, kunde till dödsrunan foga några av de sista dikter han skrivit, däribland en entusiastisk hyllning till Italien vid det italienska parlamentets första sammanträde i november 1871. Här nedan ”Efterklang”, den dikt som avslutar hans enda samling:

Lägg ut min julle öfver diktens bölja,
Som full af glans i morgonsolen ler!
Skall vågens svallning ock dig öfverhölja,
Ej hafvet mattas af — ett skeppsbrott mer.

På stranden hviskar jag farväl till eder,
I, mina dikter slutna i min famn.
Om än min väg till brända öknar leder,
I er jag mins min barndoms trygga hamn,

Min första ungdoms djerfva segerdrömmar
Och månget ljufligt sjelfbedrägeri;
Men lifvets allvar gaf åt dikten tömmar
Och lade allvar i min poesi.

Helt visst skall ej min sång förtjusa mången,
Men I, som njuten fullt er ungdoms dag,
I skolen känna lifvets glöd i sången,
I versens tonfall höra hjertats slag!

Vem vet vilka klanger han skulle ha åstadkommit om han bara fått fortsätta.

Lennart Jörälv är författare och kuturskribent