Lyrik: Antenner i regn
Lyrik, Recension tisdag, januari 18th, 2011Antenner i regn
Adam Zagajewski
Översättare: Anders Bodegård
Norstedts. 117 sidor. Utkommer den 17 januari 2011.
När Zbigniew Herbert dog 1998 var han troligen Polens starkaste kandidat till Nobelpriset. Hans intellektuellt skarpa och ironiska poesi hade få motsvarigheter, och dessutom var han en helt lysande essäist. Men detta skall inte handla om Herbert utan om Zagajewski.
Om någon kan sägas anknyta till traditionen från Herbert, och Czesław Miłosz, är det Adam Zagajewski. Det betyder inte att han på något sätt skulle vara en epigon eller plagiator. Det betyder bara att han liksom Herbert odlar såväl poesin som essäistiken, att han gör det med suverän behärskning av båda uttrycksmedlen och att han på ett självklart sätt lyckas förena en intellektuell och kulturhistorisk hållning med ett lyriskt språk. Det som skiljer honom från Herbert, och som allt mer kommit att närma honom Miłosz, är den starka sensualism och sinnlighet med vilken han betraktar världen.
Men när Zagajewski debuterade i slutet av 60-talet var han en arg ung man som krävde en dikt som talade klartext och inte dolde sig bakom dubbelbottnade ironier och kryptiska allusioner. Han och hans poetiska vänner var trötta på att spela det stora östeuropeiska censurspelet. Nu var det dags att tala på och inte mellan raderna. Som intellektuell förebild för denna generation kan Herbert svårligen överskattas, även om han själv aldrig försvor sig till någon form av poetisk förenkling. Zagajewski kom också att modifiera sin poetik. I essäsamlingar som Solidaritet och ensamhet och Två städer diskuterar han bland annat faran i att vara ”anti”. Litteratur som bara är motstånd och kamp riskerar att bli lika förenklad, enögd och livsfientlig som det den säger sig bekämpa. Den blir en maktens spegelbild som automatiskt höjer sin högra näve när motståndaren höjer sin vänstra.
Zagajewski ville i stället öppna sig för världens mångfald, livets skönhet och allts förgängelse. Hans dikter började ta form av elegier där livsbejakelsen glöder i ett varmt aftonljus. Det gäller även dikterna i den nu aktuella Antenner i regn som rymmer ett urval ur hans tre senaste diktsamlingar. Här finns självbiografiska skisser från barndomens Lwów och Gliwice, från ungdomens Kraków och från den vuxnes resor i Europa med Rom, Paris och Berlin som återkommande rastställen. Det är dikter nedsänkta i nuet, historien och i minnet men också präglade av den flyende tiden. Förundrad och betagen, men också utan illusioner, betraktar Zagajewski världen och andra människors liv. Han ser på sig själv som en främling på kort besök: ”jag undrar vem jag är, / en förbipasserande, som inte blir långvarig”. I en dikt till Joseph Brodsky talar han om ironin och smärtan i dennes elegier, och om mjukheten. Den karaktäristiken går utmärkt att flytta över till Zagajewskis egen dikt.
Liksom tidigare är det Anders Bodegård som står för tolkningarna till svenska. Och liksom tidigare vill jag brista ut i idel lovord. Jag kan visserligen inte kontrollera dem mot originalen, men här finns ingenting som skorrar falskt. Jag njuter av ett språk som låter dikten både uppgå i världen och förhålla sig till den. Låt inte lura er av att den svenska utgåvans omslag visar en räv. Det är katten som är Zagajewskis djur. Det är kattens livsvisdom som han hyllar – den smidiga sinnlighet som njuter nuet och samtidigt med vaksamma sinnen registrerar allt.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
Foto: Joanna Helander.
