Roman: Djurvänner
Recension, Skönlitteratur onsdag, januari 19th, 2011Djurvänner
Anton Marklund
Wahlström & Widstrand 269 sidor
Utkommer 20 januari 2011
Djurvänner är Anton Marklunds debutroman. Han bor i Umeå, är utbildad lärare och arbetar som personlig assistent. Romanen är skriven utifrån de erfarenheter han fått i sitt arbete med människor med autism och begåvningshandikapp.
Handlingen utspelar sig i norra Västerbottens inland. Där bor Johannes med sina föräldrar, lite avsides utanför en by. Johannes är en tänkande kille, men hans tankar löper ofta i egna banor eftersom han är autistisk. Han har sina invanda rutiner hemmavid, men runt omkring finns det en omvärld som tränger sig på.
Johannes är lättmanipulerad. I skolan blir han utnyttjad att utföra dumheter åt andra. Det får till följd att han blir skickad till en specialklass i en större skola. Där är han snart inne i samma spår igen, utlämnad i sin ensamhet och godtrogenhet. Flera händelser, som får särskild betydelse i Johannes egen tankevärld, bildar en kedja. I slutet av kedjan inträffar det som förändrar hela bilden, vilket är en logisk följd i hans egen värld men i omgivningens en katastrof.
Boken följer omväxlande Johannes, mammans och pappans perspektiv. Föräldrarna är oförmögna att ta itu med sonens svårigheter på ett konstruktivt sätt. De hukar under omgivningens blickar och deras egen Gudstros både fördömande och tröstande. Även skolpersonalen bemöter Johannes med okunniga och tafatta försök att förstå.
Språket är återhållsamt men samtidigt laddat. Det viktigaste löper som en underström genom berättelsen, där författaren litar på läsarens egen blick. Handlingen förs framåt i små steg genom de viktigaste stationerna på vägen – skolflytten, vänskapen med morfadern, den påkörda räven – till det svåra slutet.
Det här är en mörk bok utan synbara utvägar. Den avslöjar människorna, stående avklädda med sina tillkortakommanden. I bakgrunden vaktar den tysta skogen och avfolkningsbygdens övergivna platser – blåsiga och skräpiga. Enstaka ljuspunkter glimmar förbi; som mammans ibland klarsynta förståelse för Johannes och pappans ritualer som skapar gemenskap. Ändå har de inte förmågan att se hela bilden och förändra den, och samhället erbjuder varken Johannes eller dem den hjälp som behövs.
Jag lägger ifrån mig boken, omskakad av slutet. Jag borde ha insett vad som skulle hända, vilken trasslig tråd som följdes. För, som mamman säger: ” … det händer att man faktiskt ser trådarna för ett ögonblick. Man ser var de går fel, och man har i sin hand att stoppa det som pågår. Det är egentligen hur lätt som helst. Ändå väljer man att handfallet stå vid sidan av och se på.”
__________
Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare
