Memoar: Medan jag levde

Inlagd av Agneta Hagerud Facklitteratur, Recension måndag, januari 31st, 2011

Memoarer

Medan jag levde

Jacques Werup

Albert Bonniers förlag 404 sidor.

Utkommer 1 februari 2011

Jacques Werups memoarer Medan jag levde är en stillsam sorgesång över det liv som gått och de dagar som återstår. En sorgesång späckad med lycka över ungdomstiden, fylld av sprättigt självförtroende, över brokiga vänner i musik- och litteraturvärlden, över det egna skapandet och över familjelivet, med döttrarna som navet i tillvaron. Men också en sorgesång sjungen med vemod över dagarna som stillnat, hjärtat som inte längre är friskt och över tiden som flutit i väg. Om att plötsligt befinna sig vid sidan av, där man står och minns, innesluten i sin ensamhet trots en önskan att vara nära.

Werup skriver om sina föräldrar, och då mest om sin far, matthandlaren. Hur han i protest mot föräldrarnas nöjda och stillsamma liv slängde sig ut i tillvaron för att göra tvärt om; bo i dåliga bostäder, umgås med utkantsmänniskor, hellre spela spräckig jazz än att gå på juristutbildning och gärna skriva uppriktigt om familjen, trots att det sårade dem. Men också  hur han, när han blev äldre, förstod fadern och närmade sig honom. Fadern blev en friare man under sina sista år i livet, och Werup blev en äldre och mognare, vilket resulterade i att de växte ikapp varandra. Det är ömsint skildrat.

Ett flertal vänner och kollegor finns med. De möts i små lokaler långt ute på landet, eller i större sammanhang under festliga tillställningar. De delar arbetsglädjen, men också tvivlen. Nu är de kanske inte unga och hungriga längre, men de gläds i det gemensamma skapandet och åt de minnen de bär med sig.

Boken är uppbyggd som en vandring genom hemstaden, med det senaste brevet från sjukhuset brännande i författarens ficka. Hans tankar går ofta till döttrarna; hur de med ena foten i hemmet och den andra i världen utanför står inför de otaliga steg som måste tas. Hur gärna han än vill skona dem står det inte i hans makt. Han vet inte ens hur länge han kommer att vara med. Inför sin sjukdom står han utan vetskap.

Med känsla och mild ironi tecknar Werup sina minnen. Det är vackert och vemodigt, fyllt av både upprorisk glädje och stillsam lycka. Även sorgen är med, som en trogen gammal hund. Livet och döden, kärleken och skapandet, och tiden, obekymrat knaprande på människans dagar. Vandringen genom staden lider mot sitt slut. Kvällen kommer, och med den mörkret.

__________

Agneta Hagerud är litteraturvetare och lärare