Skönlitteratur: Salome

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur måndag, februari 7th, 2011

Salome

Mara Lee

Albert Bonniers förlag. 250 sidor. Har utkommit.

———

”Att stå stilla när ett stort böljande hav sveper förbi. Vågor av pastellklädda klasskamrater och fiender. Doften av hårspray kommer över mig likt kemisk krigsföring – deras klibbiga parfymer, fnittret som halkar runt och tätt inpå som ett alldeles för trångt plagg.”

Det är 80-tal. Elsa Mo är 14 år. Hon befinner sig mitt i den hårda tonårsvärlden.

Krig på alla fronter. Skola. Dans. Killar. Fester. Bråk med mamman.  Längtan efter den frånvarande fadern. Kvar av honom finns bara dammiga souvenirer han köpt till sin dotter på affärsresor och minnet av krossat glas och whisky mot huden. Elsas liv kretsar framför allt runt den bästa vännen Veronika, som är dödssjuk. De två är oskiljaktiga. Färgar håret i samma färg. Över nästan varje scen hänger sexualiteten som ett moln. Följer med genom handlingen likt en tung och söt parfym.

Den problematiska tonårstillvaron ställs snart på sin spets. Elsa får en fosterbror, den tystlåtne Johannes. När han träffar bästisen Veronika blir de genast vänner. Det gör att något inom Elsa vaknar till liv och börjar växa lavinartat. På ytan handlar det om vanliga människor med vanliga liv. Berättelsen tar plats i vardagen. I skolkorridorerna. I köket. I sovrummet och de på de slaskiga gatorna. Men under alltsammans finns något dovare. Rasande känslovågor och en desperat längtan efter bekräftelse. Fräsande mörk mänsklighet. Salome bultar som ett sår. Eller som ett människohjärta.

Mara Lee använder små och exakta medel när hon tecknar karaktärerna. Utan barmhärtighet tvingar hon läsaren att se. Resultatet är imponerande. Lee kan det här med människor. Mamman med asfaltssvarta ögon. Den sköra vännen med det cyniska leendet. Och Elsa. Under intrigens gång hinner jag både entusiastiskt heja på henne, bli upprörd å hennes vägnar, skämmas inför de andra karaktärerna för hennes brister och bli rejält förbannad på henne.

Temat är tonårskval. Ensamhet. Alienation. Känsla av utanförskap. Allt detta är bekant. Visst, det är mycket skickligt framställt. Men inte nytt och färskt och ogjort. Det sägs på ett annat sätt, med andra ord men jag blir aldrig ordentligt överrumplad. De stora överraskningarna uteblir. Jag saknar oväntade vändningar. Ny och främmande mark.

Boken lyfter ändå tack vare Lees språk. Snillrikt, mångordigt, fängslande, skarpt. Det lyckas med att skala av och tränga in till benet. Här finns laddningen. Spröda, kristallklara formuleringar som träffar precis där de ska. Som glassplitter. Vackert, gnistrande, vasst och hårt.

Salome är obekväm läsning. Det sticker och skaver. Jag vrider mig och vill sluta läsa flera gånger. Det är helt enkelt jobbigt. Något klibbigt och obehagligt som kryper in under huden. Man känner igen sig. Man skäms. Man ställer sig frågor. Inga genvägar, omvägar, utvägar. Det är meningen. Det handlar om uppgörelse. Om att ställa sig mot väggen och kremera alla lik i den egna garderoben. Det är en smärtsam process. Salome är en smärtsam process. Den ringar in och skär av flyktvägarna en i taget.

—

Tove Ekström är student och frilansskribent