CD: Manolis Kalomiris
Recension, Skivor lördag, februari 12th, 2011
Manolis Kalomiris: Rhapsody No. 1; Rhapsody No. 2; Lyrics; In St Luke’s Monastery; Minas the Rebel; The Death of the Valiant Woman (Naxos). Speltid: 76’38.
Julia Souglakou (sopran), Eva Kotamanidou (berättare), Russian State Symphonic Capella, Karlovy Vary Symphony Orchestra, Byron Fidetzis (dirigent)
–
Den grekiska konstmusiken är i hög grad okänd i Sverige och har väl egentligen aldrig fått något riktigt genomslag utanför Grekland – frånsett Nikos Skalkottas (som under sin livstid i gengäld var misskänd i Grekland). Mikis Theodorakis har visserligen skrivit stora symfonier och oratorier – men det är knappast på dessa hans kändisskap vilar. Och Eleni Karaindrou har i hög grad nått sin publik tack vare sin filmmusik som dock, det måste sägas, kan stå på helt egna ben.
Mot denna bakgrund är det roligt att Naxos envetet fortsätter att presentera grekiska tonsättare för oss. Tidigare har man gett ut skivor med bl.a. Hadjidakis, Markopoulos och Dragatakis. Nu är det dags för Manolis Kalomiris (1883–1962) som här får en bred presentation med orkesterrapsodier, tondikter, orkestersånger och en melodram (dvs. recitation till musik) tillkomna mellan 1921 och 1959. Kalomiris har kallats den nationella grekiska musikens fader, och han har själv beskrivit hur den grekiska folkmusiken fångade honom redan under barndomen i Smyrna. I ett radiotal 1958 sade han bland annat: ”Min barndom var genomträngd av våra folksånger, av vårt folks melodier och rytmer, av våra legender och traditioner, av Bysans, dess mytiska kungar och hemsökta kloster. Och dessutom av den grekiska poesin så till den grad att jag ibland undrar om jag är musiker eller misslyckad poet. Å andra sidan har jag intellektuellt alltid levt i samtidens Grekland. […] Jag kände det nya Greklands puls när landet trädde fram. Jag fann min inspiration i det moderna Grekland och försökte först och främst att sjunga för grekerna. Jag försökte sjunga vår plåga och vår storhet, våra få glädjeämnen – och sörja våra förlorade stora drömmar.”
Så det är inte så konstigt om mycket på denna skiva klingar elegiskt och melankoliskt – men det gör å andra sidan åtskillig grekisk musik. Kalomiris betonade att han aldrig använde sig av genuina folkliga melodier utan i så hög grad hade gjort traditionen till sin att själva det nationella tonspråket blivit ett med hans eget. Samtidigt skall man kanske inte överdriva det grekiska – för nog skriver han också i en uppenbart rysk (Rimskij-Korsakov) och kanske delvis fransk tradition. Kalomiris må sakna Skalkottas originalitet och storhet, men nog kunde han skriva vacker och melodiös musik som är värd att ta del av.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
