CD: Pendereckis Credo
Recension, Skivor lördag, februari 12th, 2011
Krzysztof Penderecki: Credo, Cantata in honorem Almae Matris Universitatis Iagellonicae sescentos abhinc annos fundatae (Naxos). Speltid: 56’27.
Iwona Hossa (sopran), Aga Mikołaj (sopran), Ewa Wolak (alt), Rafał Bartmiński (tenor), Remigiusz Łukomski (bas), Warsaw Boys’ Choir, Warsw Philharmonic Choir, Warsaw Philharmonic Orchetsra, Antoni Wit (dirigent).
–
Krzysztof Penderecki dras till de stora formaten, verk för solister, kör och orkester – gärna inom den sakrala traditionen. Lukaspassionen från 1964 har kommit att betraktas som epokgörande med sina olika klangeffekter och följdes av Dies Irae, Utrenja, Magnificat och Ett polskt requiem. Hans Credo från 1998 kräver fyra solister, två körer och stor orkester och varar i 50 minuter. Jämfört med de tidigare 
Lukaspassionen och Utrenja är det mer konventionellt och traditionellt och kanske inget verk att direkt drabbas av. Det skakar inte om. Men allt behöver inte vara omvälvande och omtumlande. Credo är ett storslaget och vackert verk, och det räcker långt. Det är också ett i grunden rätt romantiskt verk, även om Penderecki ibland vässar till det med effektfulla men trots allt måttligt påträngande dissonanser. En viss uppfattning om Pendereckis häftigare 60-talsstil ger skivans andra verk, en kantat tillägnad Krakóws universitet vid dess 600-årsjubileum, ett verk vars titel (se ovan) är nästan lika lång som verket är kort.
Naxos satsar stort på Penderecki, och som vanligt är det Antoni Wit som dirigerar Warszawas Nationella Filharmoniska Orkester plus att han håller ordning på solisterna och körerna – och det gör han, som alltid, på bästa tänkbara sätt. Om man inte redan har Lukaspassionen och Utrenja är det dessa man i första hand bör satsa på. Här finns en annan och större musikalisk kraft. Men även Credo är ett imponerande verk – om man nu inte störs av att tonsättaren så att säga mjuknat och veknat något med åren.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
