Bok: Sidenvägar

Inlagd av Marja Beckman Facklitteratur, Recension onsdag, februari 16th, 2011

Sidenvägar – vägar som vävs samman

Karin Wallin

Carlssons 262 sidor.

Den viktigaste handelsvägen mellan Europa och Kina fick under antiken det romantiska namnet Sidenvägen. Denna väg gick genom Centralasien, och siden var en av de viktigaste handelsvarorna, även om man också handlade med bland annat guld och kryddor.

Textilkonstnären Karin Wallin har i modern tid gjort många resor i dessa områden. I hennes bok ”Sidenvägar – vägar som vävs samman” får vi inblick i hennes mångåriga yrkesliv som började på 1960-talet vid en konstskola i Finland. Intresset för folklig textil väcktes en vårdag på Röda torget i Moskva 1971. Då fick Karin Wallin syn på ”en grupp mörkhåriga, färggranna människor som satt på huk och vilade på torget […] De var klädda i skimrande siden. Tyget hade vit botten och mönstret i bjärta färger bildade både ränder och triangelformer på samma gång. Det var allt annat än den sparsmakade finska formgivartradition jag hade fostrats i. Ändå fascinerades jag av vad jag såg”, skriver hon.

Vi får följa med till flera olika länder – bland annat Turkiet, Japan, Iran och Turkmenistan. Karin Wallin blandar nutid och dåtid och det finns ett tydligt personligt engagemang i varenda stavelse. Jag har tidigare inte ägnat särskilt många tankar åt folklig textil, jag kan överhuvudtaget inte särskilt mycket om textilkonst, men jag läser ändå boken med stort intresse. Wallin skriver den bästa formen av resereportage där även politiska dimensioner finns. Funderingarna kring hållbar utveckling och frågan om världen behöver fler produkter finns också i bakgrunden, ett dilemma för en textilkonstnär som lever på att skapa nya varor. Ett svar på frågan är: Naturligtvis finns det ett värde i vackra produkter med tradition och historia, som är tillverkade av skickliga hantverkare. Det är framför allt mass- och överproduktionen som är ett problem.

Även om Karin Wallin har samlat på sig oerhört mycket kunskap om den österländska folkliga hantverkskonsten är hon medveten om att hon har en västerländsk blick. Hon skriver till exempel om en religiös högtid i Iran då minnet av en av de främsta martyrerna, Husayn, högtidlighålls. Hon skriver: ”Det är svårt, som icke troende västerlänning, att inte uppleva hulkandet som teatraliskt. Då vi ser svartklädda män som slår sig själva med en piska av kättingar känns det hela otäckt.”

Senare i boken ångrar hon att hon inte köpt en remsa handvävt siden av en mager gammal kvinna som såg ut att vara i desperat behov av pengar. ”Det är lätt at förlora omdömet i det enorma överläge man har som välmående turist då man rent konkret går och tittar ’von oben’ på kvinnorna som sitter med sina varor på marken”. ”Jag får inte ordet översittare ur mina tankar”, avslutar hon stycket.

När jag läser Karin Wallins bok förstår jag varför jag så sällan orkar läsa ut dagstidningarnas resereportage. Dessa saknar ofta helt den politiska dimensionen och stryker resebolagen medhårs. Sällan får man ens något historiskt perspektiv från platsen som presenteras – allt handlar bara om var man kan bada och shoppa och pruta till sig de bästa fynden.

Och då är ”Sidenvägar – vägar som vävs samman” inte ens en resebok i traditionell mening. Men jag anser att boken kan läsas både av den som är specifikt intresserad av folklig textilkonst, och av den som vill veta lite mer om denna spännande del av världen.

Marja Beckman är frilansjournalist och kulturskribent.