Bio: Mother and Child

Inlagd av Kristoffer Pettersson Film, Recension onsdag, februari 16th, 2011

Mother and Child

Drama, USA 2009

Manus och Regi: Rodrigo García

Distributör: Pan Vision

Längd: 126 min

Visas på Bio Roxy den 17/2. Kl. 14:00.

Finns på köp- och hyr-dvd och blu-ray från 2011-02-02

———

Filmer där för varandra okända Los Angeles-invånares livsöden knytas samman är så vanligt förekommande att det nästan borde klassas som en egen subgenre. Los Angeles är naturligtvis mycket tacksam för denna typ av historier eftersom stadens befolkning till stor del är människor från vitt skilda samhällsgrupper och etniciteter. Latinamerikaner utan uppehållstillstånd, vit överklass och underpriviligerade afroamerikaner förväntas samsas under samma himmel. Alla också med den amerikanska drömmen som gemensam nämnare. Naturligtvis blir denna smältdegel både komplicerad och intressant vilket också flera manusförfattare och regissörer valt att uppmärksamma. Robert Altmans kritikerrosade Short Cuts (1993) kan man kanske säga var startskottet, men fanan har sedan också hållits högt genom välgjorde produktioner som Paul Haggis Crash (2004) och Alejandro González Iñárritus Babel (2006). Man skulle utan större betänkligheter kunna passa in Rodrigo Garcías Mother and Child i denna kategori. Ändå skiljer den sig faktiskt ganska mycket från föregångarna.

Precis som titeln Mother and Child antyder, är det bandet mellan moder och barn som står i fokus. Vi får följa tre Los Angeles-kvinnor som alla bär på var sin sorg. Sjuksköterskan Karen (Anette Bening) blev gravid i unga år och övertalades att adoptera bort sin dotter. Karen har nu passerat klimakteriet och saknaden efter barnet har tagit över hennes liv totalt. När hon träffar Paco (Jimmy Smits) så får hon hjälp att inse att hon aldrig kommer att kunna bli lycklig om hon inte tar reda på vad som hände med barnet. Den nu 37-åriga dottern Elizabeth (Naomi Watts) är även hon emotionellt ärrad. Hon är exempelvis fylld av likgiltighet mot den moder som valde att lämna bort henne direkt efter förlossningen. I tonåren valde Elizabeth att sterilisera sig för att aldrig själv behöva bli mamma. Hon har sedan satsat hårt på sin advokatkarriär samtidigt som hon medicinerat sin ångest med tillfälliga relationer. När hon inleder ett förhållande med sin chef (Samuel L Jackson) så är det mest på rutin, men när plötsligt Elizabeths mens uteblir så vänds hennes liv helt upp och ner. Samtidigt får vi följa Lucy (Kerry Washington) som inte vill något hellre än att bli gravid men inte har de fysiska förutsättningarna. Genom en adoptionsförmedling får hon kontakt med en ung havande kvinna som söker adoptionsföräldrar till sitt barn. Lucy förstår att det här är hennes stora chans men det hela blir lite mer komplicerat än hon först trodde. Naturligtvis är de tre kvinnornas öden hårt knutna till varandra men kanske inte på det sätt man först tror.

Eftersom Mother and Childs manusförfattare och regissör Rodrigo García är av latinamerikanskt påbrå så förväntar man sig kanske att filmen starkt ska beröra kulturella och sociala motsättningar. Men så är det inte. Istället för de yttre olikheterna så är det människors inre band som García fokuserar på. Vikten av att lära känna sig själv genom sitt ursprung bearbetas, men även att blod inte alltid är tjockare än vatten. García väljer också att inte ta ut svängarna för mycket i sitt berättande utan förlitar sig istället på att åskådaren själv kan fylla i vissa luckor.  Att han tidigare jobbat med HBO-serier som Six Feet Under (2001 -2005) och In Treatment (2008 -) har förmodligen slipat honom i just detta nyansljumma sätt att arbeta. Att Mother and Child klarar att ligga på rätt köl och aldrig blir tråkig beror också till stor del på filmens skådespelare. Både Naomi Watts och Kerry Washington är utmärkt bra, men det är helt klart Anette Benings show. I rollen som den olyckliga Karen lyckas hon helt klart överglänsa sin egen hyllade insats i Lisa Cholodenkos överskattade The Kids Are All Right (2010).

Även om kanske inte den långsamt lunkande Mother and Child når upp i samma klass som Short Cuts eller Crash så är det en mycket vacker och välskådespelad film. Förvisso tycker jag att det känns befriande att inte få moral och känslouttryck smetat i ansiktet men jag skulle nog föredragit en något starkare final. Trots att Rodrigo García kanske skulle ha tjänat på sticka ut lite mer i sin regi tycker jag han klarar att utveckla Robert Altmans Los Angeles-dramaformel på ett emotionellt intressant sätt. Bandet mellan mor och barn är generellt grundläggande för alla människor och betydligt mer avgörande än ytliga skillnader som hudfärg och social status.

—

Kristoffer Pettersson är filmvetare, filmbloggare och frilansande skribent