Ingvar Lidholm 90 år

Inlagd av Sten Wistrand Fokus onsdag, februari 23rd, 2011

Idag den 24 februari 2011 finns det all anledning att fylla champagneglasen och brista ut i glada gratulationer och hurra-rop. Den svenska konstmusikens nestor, Ingvar Lidholm, fyller 90 år. Med verk som Laudi, Ritornell, Riter, Poesis, Kontakion och Ett drömspel har han skrivit in sig som en av vårt lands främsta tonsättare under 1900-talet.

Säger man Lidholm brukar det inte dröja länge förrän någon säger Måndagsgruppen. Frågan är om någon annan svensk musikalisk studie- och kamratgrupp blivit så legendarisk. Den bestod helt enkelt av ett gäng unga män som från 1944 samlades – på måndagar – för att diskutera musik. Här fanns tonsättare som Karl-Birger Blomdahl, Sven-Erik Bäck och Sven-Eric Johanson, interpreter som (den nyligen avlidne) Hans Leygraf och Eric Ericson, musikvetare som Ingmar Bengtsson och Bo Wallner. Som ett slags mentor och lärare fungerade Hilding Rosenberg, mannen som på 20-talet förde modernismen till Sverige och som i en beryktad recension blev mer eller mindre sinnessjukförklarad av Wilhelm Peterson-Berger. Måndagsgruppen satte parentes om klassicismen och romantiken och fördjupade sig i renässansen, barocken och modernismen, i Palestrina och Monteverdi, i Stravinsky, Hindemith, Bartók och Schönberg. Man ville vädra ut nationalromantiken och öppna sitt instängda hemland för Europa och det nya.

Måndagsgruppen blev snabbt ett begrepp, men dess ursprungliga status som ung och oppositionell kom snart att förändras. Medlemmarna intog nämligen snabbt en rad viktiga positioner inom svenskt musikliv och kunde därmed också etablera sina musikaliska ideal i offentligheten. Den mest mediale och uppmärksammade inom gruppen var Blomdahl, men med åren har det nog stått allt mer klart att den musikaliskt mest betydande var Lidholm.

Han är en man som inte gjort något större väsen av sig – även om en del kanske tyckte just det efter premiären på Poesis 1964, där han lät Karl-Erik Welin i improvisatorisk frihet gå lös på en flygel med handflator och underarmar medan Herbert Blomstedt anförde Stockholms filharmoniker. Men Lidholm hade utmanat även tidigare och var faktiskt en av de första i Sverige att använda elektroakustiskt material, nämligen i baletten Riter 1959. Den var dessutom ett tidstypiskt samarbete över konstgränserna med koreografi av Birgit Åkesson, libretto av Erik Lindegren och dekor av Lennart Rodhe.

Men det är inte bara som orkestertonsättare som Lidholm gjort sig ett namn. Körverk som Laudi (1947), Canto LXXXI (1956) och … a riveder le stelle (1973) betraktas allmänt som epokgörande – och nog är Ett drömspel, efter Strindbergs pjäs, en av Sveriges bästa operor (låt vara att konkurrensen inte är stenhård). Och inte får man glömma den enkla innerligheten i en sång som ”För vilsna fötter sjunger gräset” (1940). Dessutom har han åstadkommit vad som förmodligen är världens mest spridda partitur. Stamp Music II (1971) är nämligen just vad det säger, en komposition tryckt som frimärke.

Kanske kan man jämföra Lidholm med två andra tonsättare på L, Lutosławski och Ligeti, men först och främst är han sig egen, ständigt besatt av tanken att skapa nytt. Så har han också skrivit några av det svenska 1900-talets i särklass viktigaste verk – och dessutom som lärare fostrat en hel rad yngre tonsättare.

Men nu är det hög tid att vi tömmer våra fyllda glas och lyssnar på Lidholms musik – till exempel Poesis, verket som så att säga uttrycker sin egen skapelse.

———-

Ingvar Lidholms orkester- och körmusik hittar man lätt på BIS. Lü Jia dirigerar Norrköpings Symfoniorkester på tre skivor och på en dubbel-cd sjunger Eric Ericsons Kammarkör under Ericson själv. På Caprice finns en cd med orkesterverk, en med sånger och kammarmusik och en dubbel-cd med Ett drömspel. Ett speciellt intresse har skivan från Swedish Society Discofil som innehåller Poesis i en inspelning gjord två dagar efter uruppförandet 1964 och med samma musiker. För den som vill veta mer om Lidholm finns Göran Bergendals biografi i serien Svenska tonsättare (Atlantis).

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion