Roman: Legio är mitt namn
Recension, Skönlitteratur torsdag, mars 3rd, 2011En språklig skeptiker
Legio är mitt namn
António Lobo Antunes
Översättning: Örjan Sjögren
Forum. 360 sidor
Utkommer 2 mars 2011
I en intervju med den spanska tidningen El País förklarar António Lobo Antunes att Legio är mitt namn är en berättelse som fördunklar, snarare än att klargöra gränserna mellan gott och ont. Det är en fullgod iakttagelse. I romanen kämpar till en början polisen Gusmão med att försöka bringa ordning i förorten Första Maj i utkanterna av Lissabon. Det är ett område präglat av kriminalitet, prostitution och med en stor befolkning från Portugals forna kolonier. Ett sällsynt rått ungdomsgäng drar fram i området och ägnar sig åt överfall och rån. Gusmãos uppgift är att bosätta sig i förorten för att kunna kartlägga och förbereda tillslaget mot ungdomsgänget.
I en strid ström av associationer och minnesbilder försöker António Lobo Antunes teckna en bild av Gusmão, gängmedlemmarna och andra varelser i existensens utkanter. Det vore synnerligen enkelt att förknippa detta litterära tillvägagångssätt med James Joyces medvetandeström, men släktskapen är snarare desto större med José Saramagos karakteristiska avsaknad av interpunktioner. António Lobo Antunes säger sig också vara inspirerad av bland annat Louis-Ferdinand Célines anarkiska prosa, och i detta kan man bara instämma. I en ständig växelverkan mellan det förflutna och det närvarande, där läsaren snabbt kan mista greppet om texten om uppmärksamheten tryter, skisseras en mosaik av röster som hjälper till att sätta de händelserna i sitt sammanhang. En på sitt sätt klassisk kriminalroman med andra ord, men med betydligt djärvare språkliga anspråk.
På samma sätt som Borges ansåg att Joyces Odysseus var ett monumentalt misslyckande på grund av dess totala anspråk till att vilja återge den exakta verkligheten, skönjer man en snarlik misstänksamhet mot språkets tillkortakommanden hos António Lobo Antunes. Medvetenheten om grammatikens återvändsgränd skapar nya tillflyktszoner där verkligheten istället kan utforskas. António Lobo Antunes gör det i sprickorna som uppstår mellan minnena och det innevarande. Om verkligheten är kaotisk så kan inte skildringen av densamma vara sträng och kallt resonerande. Den måste också förslitas och brytas ner tills den hamnar på samma nivå.
I likhet med sin landsman José Saramago, placerar sig António Lobo Antunes med denna roman i samma allegoriska fåra som tycks så utmärkande för den portugisiska litteratur som världen på senare år fått lära känna. På samma sätt som Faulkner skapade sitt fiktiva Yoknapatawpha County, har Portugal – och i vissa fall Lissabon – blivit en plats där fantasifulla allegorier över samhället utspelar sig. Det är en genre som lösgör sig från sin spanska grannes såväl magiska realism som labyrintiska anti-realism. I denna mörka allegoriska genre lade Saramago den första stenen i husgrunden medan António Lobo Antunes fortsätter att bygga på den. Det är inte utan viss förväntan som man undrar om fler romaner kommer att göras tillgängliga på svenska.
__________
Karl Eckhardt litteraturvetare och frilansskribent.
