Lyrik: Om månen alls syntes

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Lyrik, Recension söndag, mars 6th, 2011

Khashayar Naderehvandi

Om månen alls syntes

Norstedts

———

Ett allt större antal utlandsfödda svenskar berikar vår litteratur. Många av dem kom till Sverige som barn och har tidiga minnen från andra delar av världen. Alla bär förstås med sig egna individuella erfarenheter och det vore ett stort misstag att klumpa ihop deras verk under den intetsägande rubriken ”invandrarlitteratur”.

Khashayar Naderehvandi är en svensk poet född i Teheran 1981. Han kom hit som sexåring och växte upp i Malmö. Nu debuterar han med Om månen alls syntes, en samling fri vers med ett lugnt berättande tonfall som grund. Naderehvandi  antyder barndomsmiljöer och tar upp flyktingens situation i en lågmäld diktning som utgår från det personliga men inte stannar vid det. Han beskriver en storasyster som tvingas ta hand om två mindre bröder i en tid av oro, där revolutionen sprids tills ”ingenting längre fick plats/ inom maktens radie”. Skarpa iakttagelser görs och reflektionerna är många gånger mogna, inbäddade i dikter som inte är braskande på något sätt. Ibland gör han emellertid överraskande jämförelser eller sammanställningar. En dikt om fågelungar som någon tänker slå ihjäl visar sig plötsligt fortsätta på ett annat plan. Det är här lätt att dra paralleller till de tre syskon det talas om på flera ställen. Efter att ha hört historien svarar diktens ”du” att ”det är en klassgrej”. Så här slutar det:

Du tänkte alltid på det, sa du, ”i internationella sammanhang” du sa

att du aldrig tänkte på det annars,

inte förrän du träffade alla dessa människor

som pratade med varandra

som vore de bröder och systrar över nationsgränserna

deras sätt att ta sig fram

det var så naturligt för dem

varje gång det hände

tappade du talförmågan

I samvaro med dessa lyckade och obesvärade tappas talförmågan. Ytterligare några dikter tematiserar tystnad och röst på olika sätt. En av de bästa innehåller en beskrivning av hur en kalv föds under tystnad. En man torkar kalven och kontrollerar att luftvägarna är fria.

Så vände sig mannen mot oss och sa något som vi inte förstod

något om det tysta

i födandet

att vi hade blivit så främmande för oss själva –

möjligen på grund av vårt mållösa resande –

att det som vi uppfattade som mest främmande

faktiskt var det närmaste

Naderehvandis dikter är ofta lätt sordinerade och talar om saknad och avsked. Ibland kan de vara lite undflyende och utan laddning. Det är därför lätt att underskatta dem. Ger man dem chansen vid en eftertänksam omläsning kan de växa. Då märker man att de erfarenheter som ligger bakom är väl värda att ta del av och har en räckvidd som går utöver det enskilda ödet.

—

Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent