Skönlitteratur: Jorden sjunger i B-dur

Inlagd av Tove Ekström Recension, Skönlitteratur måndag, mars 7th, 2011

Jorden sjunger i B-dur

Mari Strachan

Forum förlag, 340 s. Har utkommit.

———

”Den stora sockerskålen. Pappa tar två skedar socker i teet. Den lilla mjölkkannan med förgätmigej runt kanten påminner om porslinsskålarna som mrs Evans hade på toalettbordet. Tänk inte på det.”

Den fräkniga tolvåringen Gwennie Morgan växer upp i en liten walesisk stad. Det är 50-tal och alla tycker att Gwennie är lite konstig. Hon intresserar sig inte för pojkar och berättar för folk att hon kan flyga. I sömnen svävar hon upp från sängen, iväg under himlen och över havet. När hon om nätterna iakttar staden uppifrån får hon ibland syner; varsel om kommande händelser.

En man hittas mördad i vattenreservoaren och gamla hemligheter börjar vakna i den lilla staden. Luften är full av det ingen talar om. Gwennies mamma darrar allt häftigare på handen och det blir tätare mellan örfilar och hysteriska utbrott. När Gwennie försöker lösa mordet förstår hon att det inom den egna familj ryms dolda händelser som påverkar hela hennes liv och framtid.

Jorden sjunger i B-dur är full av små myllrande detaljer. Vardagsrummet, köket, skolbussen och kapellet blir levande platser fyllda av fantasi och mystik. Överallt finns ögon. Krusen på översta hyllan i vardagsrummet ser på familjen. Fläckarna på köksväggen vrålar ut tysta hemligheter. Det ligger en ständig närvaro i luften. Ibland vänlig. Men oftast av något hotfullt. Gwennie känner sig jagad och iakttagen.

Från alla dessa magiska små föremål och detaljer får Jorden sjunger i B-dur must och karaktär. Det börjar leva och virvla. Stämningen blir en blandning av stora mängder mörka krälande hemligheter och en del tedrickande i fåtöljen framför brasan. Det är det här som gör boken speciell och färgstark.

Men det är också detta som töjer ut scenerna och gör språket tungt och överlastat. På gränsen till igenslammat och trögt. Allt berättas ur ett barns ögon. Historien är nästan klaustrofobiskt hårt knuten till Gwennies perspektiv. Hennes inre tankar och funderingar dominerar och överröstar allt annat. Detaljerna svämmar över och proppar igen själva handlingen. Det är vackert och intressant, visst. Men för mycket. Jag blir övermätt och vill bara komma vidare.

Gwennie försöker använda sin förmåga att flyga och se in i framtiden till att hjälpa människor runt omkring sig. Men det blir ofta fel och fler och fler betraktar henne som underlig. Allt eftersom tiden går väcks frågorna om vad det är att vara frisk och normal.

Intrigen eller snarare intrigerna är nog så kluriga men saknar energi och klarar inte riktigt av att hålla uppe boken. Jag undrar aldrig på allvar hur det ska gå. Jorden sjunger i B-dur har kraftigare atmosfär än handling och karaktärer. Men den atmosfären är värd besväret. Lagom obehaglig surrealism i ruggigt och dovt hemtrevliga miljöer.

—

Tove Ekström är student och frilansskribent