Lyrik: Inget andetag är det andra likt

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Lyrik, Recension måndag, mars 14th, 2011

Inget andetag är det andra likt

Jesper Svenbro

Albert Bonniers Förlag

———

För några år sen drabbades poeten och litteraturforskaren Jesper Svenbro av en allvarlig stroke. Han beskriver i sin nya diktsamling hur han under den kritiska förmiddagen på ett franskt sjukhus befinner sig i ett ”drömartat dis”. Där drömmer han att han på sin dator skriver ut bönen ”Fader vår” på grekiska, och texten strålar på dataskärmen. Drömsynen ser han inte som en tillfällighet. De lyckliga omständigheter som sammantagna ledde till tillfrisknandet betraktar han som resultatet av en gudomlig omsorg, och därför är hans nya dikter stämda i lovsångston. Sapfotolkaren och specialisten på metapoesi och klassisk filologi låter samlingen Inget andetag är det andra likt fyllas av personligt hållen kristen bekännelselyrik. Han gläds över att ha fått livet tillbaka, och hans återfunna tro är en hemkomst i flera bemärkelser. Länge har han varit på väg dit han nu hunnit.

Svenbros poesi har gått från en mer svårtillgänglig modernism med klassiska referenspunkter till en betydligt enklare diktning med en berättande ton och motiv från en privat sfär. Det klassiska har han emellertid ständigt återkommit till oavsett om det gällt historiska landskap eller litterära anknytningar. Allt oftare har det fått dela utrymme med dikter från den skånska hembygden och porträtt av människor från tidiga ungdomsår. Delar av hans diktning kan ses som en minnesgärd över för honom viktiga personer som nu är borta. Åtminstone sen 90-talet har hans diktning gått mot större konkretion, och många är de ljusdränkta barndomsbilder han målat i ord. Den stora drömdikt som inleder samlingen Vid budet att Santo Bambino di Aracœli slutligen stulits av maffian(1996) kombinerar skånsk sommarnattsstämning med ungdomlig livskänsla. För Svenbro är det aldrig långt mellan barndomens Landskrona och Athen, Rom eller Paris. Redan i denna samling finns förresten en minnesdikt där den unge blivande poeten föreställer sig hemtraktens Rönneberga backar som det berg varifrån Jesus uttalade missionsbefallningen. I den nya boken beskrivs också högsta punkten i Rönneberga som ”vårt galileiska berg”.

I Pastorn min far (2001) försöker han teckna bilden av sin tidigt förolyckade far som var präst i Landskrona, och i Vingårdsmannen och hans söner (2008) finns dikter om Bibeln och hur texten blir levande i läsningen. Flera av dikterna i den senare samlingen kan ses som personligt hållna reflektioner över det apokryfa Thomasevangeliet. Årets samling är alltså tematiskt väl förberedd genom många tidigare böcker, men nu uttrycks på ett mycket tydligare sätt en hemkomst till faderns tro, den tro han så häftigt opponerade mot under 60-talet, enligt slutdikten i Pastorn min far. Det blir nästan övertydligt, men också gripande, när han tar upp liknelsen om den förlorade sonen och ser att det också går att skriva in sig själv i dess mönster av förlust, hemkomst och faderlig glädje.

Det är tydligt att Svenbros liv har berikats och fått en ny mening genom tron. När det gäller de rent konstnärliga aspekterna kan trosvisshet däremot inte alltid vara till fördel. Det förefaller många gånger ge större konstnärlig energi att gestalta ett sökande och prövande förhållningssätt än att beskriva ett en gång för alla givet svar. Svenbro är medveten om detta, och han redovisar ärligt sitt ställningstagande utan att helt förstå vart det kommer att bära:      ”Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok/ och inte en diktsamling’, / säger en uppbragt röst i mitt inre,/ men jag känner mig inte tillintetgjord/ av denna radikala kritik./ Då får det helt enkelt bli en bönbok!/ Jag är mogen för genrebytet./ Det oförutsedda var ju alltid diktens domän.” En tvekan artikuleras ändå på flera ställen: ”Du misstänker att din berättelses vittnesbörd/ förvandlar dig till en skrymtare/ om inte rentav till dödspornograf,/ vad det nu ska betyda”.

Men det finns ingen möjlighet att låta tvekan få övertaget i denna bejakelsens och frimodighetens text. Svenbro ryggar inte ens för den yttersta transcendens som det kristna framtidshoppets genombrytning av det historiska innebär, och han citerar Jesusorden från Matteusevangeliets slut: ”Se, jag är med er alla dagar intill tidens ände”. Han ser detta hopp som ”den reva i vårt nu som är frihetens möjlighet”.

Våldsamt bryter sig evangeliet

in i vårt mörka nu

och är bara

ren framtid.

Jesper Svenbro är här mer personlig än någonsin, och det självbiografiska materialet har visat sig ge åskådlighet och näring åt hans poesi. Inget andetag är det andra likt är knappast hans allra bästa samling, men den bärs av en förtröstan som strålar. Just ”strålar” är ett vanligt Svenbro-ord. Det finns mycket ljus i dikterna den här gången också, men skuggan erkänns och får bara ljuset att framträda klarare.

Jag drar ett djupt andetag.

Här reflekterar den långa vita bränningen

solljuset mot våra ansikten.

Havsytan obeskrivlig:

indigoblått och turkos, virvelgrått, stål, silver, skummande vitt.

Havsdjupet är en otyglad kraft.

Det är knappt att vi syns i ljuset.

Men någonstans väntar en tidsinställd skugga. Jag vet.

Kilometerlång sköljer bränningen

in över stranden.

Som en väldig utandning.

Är det din eller min?

Det är inte alldeles klart, där vi står

i det gudomligas leende.

—

Pär-Yngve Andersson är litteraturvetare och kulturskribent