Hem » Recension, Skönlitteratur » Roman:Efter honom, syndafloden – en roman om Jack Kerouac.

Roman:Efter honom, syndafloden – en roman om Jack Kerouac.


Efter honom, syndafloden – en roman om Jack Kerouac

Per Planhammar

Wahlström & Widstrand 381 sidor.
Utkommer 17 mars 2011

”Beat kallas det, det är beatgenerationen, rytm, be-at, salighet,

rymdens enorma vila, hjärtslagen,

att vara slagen till marken, såld, bortstött, bränd,”

Jack Kerouac: grundare av beatlitteraturen och den spontana prosan, mannen som blev profet och ledstjärna för människan som vill upptäcka sig själv genom friheten. Friheten att vara på luffen, att som vagabond uppleva, ja leva det sanna livet genom resan. En resa som inte bara är faktiskt utan också en andlig sådan. Med sin roman On the Road, skriven 1951 men publicerad  först 1957, blev Jack Kerouac berömd författare över en natt då han fick sitt erkännande genom en mycket positiv recension i New York-Times. Men Kerouac kunde aldrig leva upp till den mytbild som snabbt skapades kring honom. Han tröttnade snabbt på berömmelsen och önskade inget hellre än att bli lämnad ensam så han kunde ägna sig åt sin enda egentliga passion; skrivandet. 12 år efter publiceringen av On the Road dog Kerouac blott 47 år gammal av alkoholrelaterade skador orsakade av år av hårt supande. Den känslige Kerouac kunde aldrig leva upp till den myt av frisinnad luffare som människor tillskrivit honom efter att ha läst hans romaner.

Det är dags att slå hål på den myten nu, och det med råge med Per Planhammars roman Efter honom, syndafloden. Per Planhammar är en svensk författare som debuterade med Gryningshuset 1990. Efter det har flera romaner följt såsom Tims bok (2001) och Blekaste aning (2008). Planhammar är också verksam som översättare, bland annat av just Kerouacs verk och har också haft en livlig kontakt med några av hans närmaste som t.ex poeten Allen Ginsberg och älskarinnan/författaren Carolyn Cassady. Planhammar med sin kunskap om Jack Kerouac och den så kallade Beatgenerationen är väl om någon den som skulle kunna skriva en roman om Kerouac, och har nu gjort det.

Jack lever sina sista år med sin mor, den enda kvinna han lyckas hålla fast vid, och över sängen hänger ett krucifix. Han dricker stora mängder öl och whiskey, livet har blivit för smärtsamt för att uppleva nyktert och i alkoholens dimma är han skyddad. När hans kritiker skriver om hans böcker handlar det snarare om deras bild av författaren än om själva verken. Han har fått en stämpel på sig som suput, en nedgången luffare som spottar ut sig sidor av ord då och då. Han ser ut som en sjaskig jävla arbetare, inte kan någon som ser ut så vara författare. All denna fördom och okunskap som skrivs om honom får således den känslige Jack att ta till flaskan för att stå ut.

Samtidigt utnämner folk honom till talesman för beatgenerationen, en generation som buntats ihop med hippiefolket, de som tar sinnesutvidgande droger och har fritt sex. Jack föraktar dem, han har aldrig varit en del av deras rörelse och är absolut ingen talesman. Han är självständig, den tänkande och reflekterande katoliken som hela sitt liv i rörelse sökt sanningen. Nu uppgiven och gammal i själen längtar han att få förenas med sin bror Gerard, brodern som var ett helgon och dog redan vid nio års ålder. En förening som ska ske i himlen.

Det ska direkt sägas att det är en mycket välkomponerad och komplex roman. Först har vi de många delar som romanen är uppbyggd kring. Dels får vi stifta bekantskap med Kerouac under hans sista levnadsår i 1960-talet Amerika, dels får vi genom kapitlen ”Röster; levande och döda” höra författare, hustrur, älskarinnor och vänner säga sitt om Jack. Berättarformen skiftar också mellan tredjeperson där Planhammar skriver om Jack för att ibland anta en jag-form och därmed transformera sig själv till bokens objekt. Språket är vackert och dröjer ofta kvar vid detaljer. I målande bilder beskrivs ett dåtida Amerika med dess nedgångna fabrikslokaler och riktiga syltor till barer. Folk som går till jobbet i den tidiga gryningen, husen och byar som svischar förbi när Jack åker på en av sina bussresor, de gulnade löven på en kall höstmark. Allt registreras precist och med mycket känsla. Jag tänker hela tiden när jag läser boken att Planhammar måste ha varit vid de där platserna, det är för närgånget och realistiskt för att vara sprunget ur fantasin.

Vad romanförfattaren lyckas så bra med är att fånga de många motsägelsefulla sidorna av författaren och människan Kerouac. När man läser Kerouacs självbiografiska romaner som nämnda On the road eller The Dharma Bums är det lätt att missta sig. Man köper lätt hela bilden av Kerouac såsom han framställer sig själv i romanerna. En hedonistisk typ som inte bryr sig om annat än att leva för dagen och nästa kick, den kick man får av en jazz-spelning, en blöt bohemfest, ett hett ligg med en bystig blondin eller att klättra i berg. Men det är inte hela sanningen, långt därifrån faktiskt. I Efter honom, syndafloden framträder en ganska konservativ amerikansk man med gammaldags värderingar och en stark kristen tro. För att citera honom själv: ”I am not a beatnik, I am a Catholic”.

När jag läst ut boken så kan jag konstatera en sak som Kerouac var: romantiker ut i fingerspetsarna. Det blir väldigt tydligt då han ville vara en riktig familjefar, en familjefar som tar hand som sin fru och sina många barn. Han hade en idealiserad bild av kvinnan och äktenskapet där kvinnan för honom är en madonna. Men i verkligheten lyckades han inte hålla ihop några av sina förhållanden och den dotter han hade ville han inte kännas vid, han träffade henne två gånger. Likaså idealiserade han också sin vän Neal Cassady, grovarbetaren och levnadsmänniskan som handlingen var det viktiga för. Själv hade han när det kom till kritan väldigt svårt för att handla. Istället var litteraturen hans frälsning. I den kunde han nedteckna allt det han varit med om i livet, och omvandla det till konst.

Per Planhammar ger inte en fullständig bild av Kerouac, det kan inte heller någon roman eller biografi ens försöka göra anspråk på. Men han ger oss en mångfacetterad bild där de ofta paradoxala sidorna av författaren benas ut och görs förståeliga. Dessutom är romanen rytmiskt och språkligt vacker där sidorna dånar av skönhet, för att i andra stunder skildra ett mörkt och deprimerande livsöde där världen blev honom övermäktig. Livet var för Jack Kerouac vackert, att älska var det väsentliga, men han  hoppades mer på livet efter detta.

__________

Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent.

Share

Lämna ett svar

Okonstmuseet

  • Veikko Aaltona – hötorgskonstens kung

    Äntligen! Långt efter att jag egentligen slutat samla på okonst […]

    Share
  • Merchandise

    Merchandise är ett engelskt ord som rätt och slätt betyder […]

    Share
  • Troféer och priser

    Troféer och priser har funnits länge. De är symboler för […]

    Share
  • Mat

    Alla livsmedel används inte till att äta. Det finns mat […]

    Share
  • Djurdelar

    Det förekommer djurdelar inom konsten. Det är inte bara Damien […]

    Share

Blå Kalender

Kulturbloggen

© 2024 Kulturdelen. All Rights Reserved. Logga in - Designed, developed and maintained by TypeTree