DVD: S/Y Glädjen

Inlagd av Erik Göthlin Film, Recension, Videohyllan torsdag, mars 17th, 2011

S/Y Glädjen

Drama, Sverige, 1989

Regi: Göran Du Rées

Distributör: Studio S

Medverkande: Lena Olin, Stellan Skarsgård, Viveka Seldahl m.fl.

Längd: 89 minuter

Finns på DVD från 2011-02-02

— — —

En kvinna ligger utslagen på golvet i sin lägenhet. Kameran gör en långsam åkning ovanifrån och stannar till vid ansiktet som stirrar tomt och uttryckslöst i taket. Ett klipp följer och samma kvinna sitter lutad mot väggen i garderoben. Hon trär en plastpåse över huvudet, tvingar fast den med snören kring halsen och försöker strypa sig själv. Hon sliter snart av sig påsen och kippar efter andan medan mascaran rinner svart nedför hennes kinder. Så börjar alltså S/Y Glädjen (1989) och den i det närmaste psykotiska inledningsscenen sätter tonen för ett mycket svart drama.

Kvinnan heter Annika (Lena Olin) och är utom sig av sorg sedan hon och maken Klas (Stellan Skarsgård) son Tott omkommit i en olycka. Hur den har skett och vad som egentligen hänt är vi inte varse om. Annika är i stort sett paralyserad av sorgen och har mer eller mindre stängt in sig i lägenheten. Klas däremot försöker leva ett normalt liv genom att gå till jobbet och uppföra sig som om ingenting hade hänt. De har två helt olika förhållningssätt till sorgen, medan hon gräver ned sig allt för djupt tar han det istället allt för lättvindigt och de kommer allt längre från varandra. För att försöka reparera sitt äktenskap och hantera sorgen köper de en segelbåt som de ska åka till Västindien med. Segelbåten heter Glädjen och de får den billigt då den saknar roder. Triggad av det underliga namnet och det faktum att rodret fattas börjar Annika forska kring de förra ägarna till båten (Viveka Seldahl och Hans Mosesson), och det visar sig att de var med om en olycka . Annikas lilla detektivarbete blir till en fixering och hon gör allt för att ta reda på vad som hände familjen. Parallellt med Klas och Annikas båtfärd över Atlanten följer vi den tidigare familjens liv och båtresa. Deras öden kommer komma att korsa varandra.

S/Y Glädjen, i regi av Göran Du Rées, är en adaption på Inger Alfvéns bok med samma namn från 1979. Både boken och filmen var tidigare obekanta för mig och jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig mer än ett drama med tunga namn i rollistan. Det ska direkt sägas att det är en mycket tungsint film, så tungsint att den slår över till det rent deprimerande. Scener av relationsproblematik och skuld följer på varandra och de första 45 minuterna av filmen består egentligen bara av bråk och utskällningar mellan Klas och Annika som försöker reparera det som finns kvar av äktenskapet. Det finns ingen riktig dramaturgi att tala om då scen på scen av ångest och smärta bara staplas på varandra. Det finns inte heller någon nerv varken i bilderna eller i dialogen och filmen blir en grå och tråkig sak utan någon som helst substans. Det vilar ett stort Bergman-komplex över filmen och detta utmärks särskilt av fotot som till stor del består av halv- och närbilder på karaktärerna. På så sätt är det en väldigt fysisk film, men närbilderna på ansiktena saknar helt laddning och det hela blir intetsägande. Filmen liknar ett kammarspel á la Viskningar och rop men den intensitet och närhet mellan karaktärerna som är A och O i sammanhanget fattas helt.

Den andra hälften av filmen, som uteslutande utspelar sig till havs, är den bättre av de två. Vi får då följa de två familjernas segelrutter parallellt och här rycker filmen upp sig ett snäpp. Stämningen i den lilla segelbåten är högst klaustrofobisk och de stora vågorna på havet utgör ett ständigt närvarande hot. Relationerna ställs på sin spets och skådespeleriet, särskilt från Viveka Seldahl, är utomordentligt bra. De två historierna fogas samman, visserligen på ett ganska vagt sätt men ändock, och den mänskliga psykologin blottläggs i intensiva scener där naturens brutalitet och storslagenhet blir en fond. Starkt suggestiva bilder på båten som färdas i tät dimma över ett hav av mäktiga vågor skapar den spänning som tidigare varit obefintlig.

Slutet på filmen utgör inget egentligt klimax men går dock i försoningens tecken. Trådarna knyts ihop på ett hyfsat konkret sätt och gör att filmen trots allt inte blir helt meningslös. Men ärligt talat kan jag inte rekommendera filmen till någon, det skulle i sådana fall vara för det fina skådespeleriet från Viveka Seldahl som hon också fick en guldbagge för.

— — —

Erik Göthlin är filmvetare och frilansskribent