CD: Noah and the Whale
Recension, Skivor lördag, mars 19th, 2011
Noah and the Whale: Last Night On Earth (Vertigo Records)
Charlie Fink (sång, gitarr, ukulele), Tom Hobden (violin), Matt ”Urby Whale” Owens (bas), Fred Abbott (gitarr/keyboard)
–
För några dagar sedan återupptäckte jag skivan First Days of Spring från 2009. Skivan är inspelad av de renrakade och välklädda popsnörena Noah and the Whale och är bandets andra fullängdsalbum. Noah and the Whale har sitt säte i Twickenham, knappt två mil sydväst om London. De inspireras enligt dem själva av punk rock och folk, och bakgrunden till deras namn är intressant för alla filmnördar. Bandets favoritfilm är nämligen The Squid and the Whale, en fantastiskt vacker film regisserad av Noah Baumbach. Jag tror inte jag behöver vara tydligare än så när det gäller var namnet kommer ifrån. Bandet har också fått en rejäl indiestämpel på sig; det gör att man inte hör så mycket om dem om man inte tar det där stora klivet och utforskar musikscenen utanför det kommersiella.
First Days of Spring är en skiva som genom sin renhet, melankoli och sömnlöshet projicerar vinterns förvandling till vår. När snön äntligen börjat smälta, mörkret skingrar sig och livet börjar om. Genom att återupptäcka fjolårets romans med skivan blommade kärleken till skivan och bandet upp igen. Och som ett oväntat brev på posten fann jag en ny skiva. Jag slet upp det frankerade kuvertet med febriga fingrar och en närmast barnslig entusiasm. Jag visste inte riktigt vad som väntade, jag kunde inte riktigt se hur Noah and the Whale skulle kunna svara eller rentav toppa det mindre mästerverket First Days of Spring.
Genast inser jag, trettio sekunder in på första spåret ”Life is Life”, att jag precis som nybyggarna i Klondyke snubblat över någonting magnifikt. First Days of Spring var en skiva med välproducerade gitarrer och en sångare med en brinnande intensitet i rösten samtidigt som den är väldigt tillbakalutad och lite raspig på sina ställen. Det var en ren och skär indiepopskiva. Deras tredje fullängdare, Last Night On Earth, skiljer sig på många sätt från föregångaren. Man har skruvat upp tempot, skvätt elektroniska effekter lite här och där på det kliniskt rena popsoundet och nött fram en skiva som berör mig på ett sätt som få skivor faktiskt gjort de senaste åren.
Last Night On Earth har tagit ingredienser och influenser från musikens alla hörn. Skivan är drömsk precis som sin föregångare och bandet har verkligen lyckats skapa en alldeles egen stil, vilket verkar bli svårare och svårare för band nu för tiden. Den röda tråd de lyckades följa på senaste skivan finns även här, och är enligt undertecknad otroligt viktig för att en skiva ska kunna ge en helhetsbild och skapa sin egen karaktär. Jag faller på knä, bugar högtidligt och plockar fram all kärlek från mitt musikhjärta och ger den till Noah and the Whale.
__________
David Johansson litteraturvetare och musikskribent.
Lyssna på Spotify: Noah And The Whale – Last Night On Earth
