Konsert: Håkan Hellström Conventum Örebro

Inlagd av Anton Modin Konserter, Recension, Scen söndag, mars 27th, 2011

Håkan Hellström

Conventum Örebro

26 mars 2011

Syskonkärlek på Conventum

För snart elva år sedan såg jag Håkan Hellström för första gången, jag var då tio år. Sedan dess har jag på en bänk delat den första folkölen, ramlat ut och in på diskotek samt skrikit ”du måste va’ sjuk, sjuk, sjuk, sjuk” i kör med hela min generation. Vi har växt upp, mina vänner och jag och längs vägen har Håkan alltid funnits med. Någon lärde sig ”Brännö serenad” på en någorlunda stämd gitarr och någon annan kände igen sig i varje strof när kärleken varit hård mot honom. Tack för det.

Nu står jag som mer eller mindre vuxen man i publiken och väntar på att första ackordet till ”Dom där jag kommer ifrån” skall slås an. Det kommer. Conventum vaknar. Håkan gör entré. Conventum vrålar. Dryga två timmar senare tackar Håkan för sig. Då har han tillsammans med sitt eminenta band serverat oss tjugoen låtar, tjugoen minnen, tankar om framtiden eller om nutiden. Det är svårt att säga vilken låt som var bäst. Explosionerna ”Ramlar” och ”River en vacker dröm” eller de vackert arrangerade ”Hurricane Gilbert” och ”Vi två, 17 år” som tillsammans med publiken får avsluta konserten?

Det är högsta växeln från första tonen till den sista och publiken låter inte Håkan sköta sången på egen hand en enda gång – precis som alltid när Håkan spelar live. Jag har sett Håkan många gånger och detta är inte den bästa, denna konsert är bara fantastisk. Om jag ska tillåta mig själv att vara en smula kritisk så är det enda jag kan komma på att spänningen, efter att ha sett ett antal konserter med Håkan, inte riktigt infinner sig – man vet att det blir fantastiskt. Av den anledningen gläds jag med de yngre konsertbesökarna som kanske för första gången såg Håkan live i lördags kväll, kanske är jag till och med lite avundsjuk.

Det blir så subjektivt, Håkan har som nämnt följt mig sedan jag var tio år, på samma sätt som jag har gått ifrån att vara en busig liten pojke till att vara en man med körkort och skägg, så har Håkan och hans musik mognat. Inte minst musikaliskt. De senaste gångerna jag sett Håkan har, precis som i Lördags i Conventum, låtarna levererats med den till synes mariga kombinationen av ett band tajt som ett par långkalsonger och ett framförande fyllt av passion och soul. Det är vackert att följa hur min generation har fått ha Håkans musik som ett syskon, ett syskon som tycks vara lätt att adoptera även om man inte är ”född” samtidigt som ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

Kanske är det en slump, men vi är nog ganska många som har känt oss som ”lillebror, bapapa” i vår relation till Håkan Hellströms musik. Förvisso skulle nog många till skillnad från fortsättningen på den textraden ” bli inte som jag (Håkan) när du blir stor” gärna vilja vara i Håkans skor för en kväll eller två. Ett par skor som vid närmare eftertanke Håkan kanske är på väg att växa ur. Det kan tyckas paradoxalt när han uppenbarligen lyckas skapa eufori kväll efter kväll, men jag längtar efter nästa steg. Jag vill att Håkan skall fylla Ullevi, bli en gigant. Han skulle klara det. Lätt.

Slutligen måste det ytterligare poängteras vilken hjälp Håkan och hans band får av alla oss syskon i publiken. Stämningen är på topp och det är härligt att se hur bandet verkligen ger allt och hur publiken gör detsamma. En fin familj.

Jag önskar mig en konsert på Ullevi i födelsedagspresent, brorsan!

Låtlista

1. Dom där jag kommer från

2. Kom igen Lena

3. Tro och tvivel

4. Precis som dem

5. Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

6. Genom allt

7. Vän med en bil

8. Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din

9. Klubbland

10. Jag vet vilken dy hon varit i

11. Hurricane  Gilbert

12.

13. En lång lång tid

14. Ramlar

15. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Extranummer

16. För sent för

17. Känn ingen sorg för mig Göteborg

18. River en vacker dröm

19.

20. Du är snart där

21. Vi två 17 år

__________

Anton Modin, musikintresserad och lillebror

Foto David Florin